24 oktober, 2017

Kommentarer

Hej Jan!

Jättetack för boken ”Stick iväg, Jack!” – och vilken bok!!! Den är så fantastiskt välgjord, så fyllig, så rik, så total! Vad otroligt häftigt att du gjort den så rejäl, att det inte blev en liten sak på 160 sidor och några få bilder, nej, här är det fullt ös, över 400 sidor, stort format, massor med bilder och DVD!

Nu finns Radio Nord dokumenterat och inskrivet i historien en gång för alla, alla detaljer stadfästa, nu är det ingen risk att Radio Nord bleknar bort ur Sveriges historia, och det har DU ordnat, gissa om din pappa gläds i sin himmel! Jag är två år yngre än du, jag är född -54, och var sju år då och bodde i Uppsala, men jag har ändå en del minnen av Radio Nord. Till exempel ringde telefonen hemma hos oss, jag gissar att det var precis när Radio Nord inledde sina sändningar, jag svarade och fick höra en kvinnoröst hastigt men vänligt föreslå att jag skulle lyssna på Radio Nord, det var allt, sen skulle hon ringa nästa.

Jag gissar att hon ringde telefonnummer på slump för att snabbt få igång lyssnandet de första dagarna. Och jag minns dramatiken, att det var förbjudet på något vis, jag förstod inte riktigt, men tyckte att det var häftigt, spännande. Och Broddman-Broddman-Broddman-jingeln minns jag väldigt tydligt.

Och DVDn är ju helt underbar!

Inte bara för sitt innehåll utan också för sin genre-mässiga gestalt, det svartvita, mycket av ljudet pålagt i efterhand och därför avsaknad av läppsynk t ex när Siw Malmqvist sjunger, och speakerröstens tidstypiska tonfall – allt det där är så underbart att sitta och njuta av som tidsdokument, det är som att göra en tidsresa!

Men allra bäst är din löpande framställning! Så underbart ledig och lättläst och smidig och samtidigt faktaspäckad! Och du kryper in i framställningen och skildrar den som ett förlopp som rullar på just nu, det blir riktigt spännande att följa, dramatiskt, man rycks verkligen med i turerna!

Peter Glas, via e-mail

——————

Heisan Jan,

Jeg har just köpt og fått boken om Radio Nord. Fantastisk! Jeg köpte for flere år sedan ”Radio Nord kommer tilbaka”, som jeg har haft stor nøje i at læse … flere gångar.

Jeg har också bestilt skivan som kommer senere …

Jeg har fulgt offshore radio siden ’65, där jeg lyssnade til Caroline, London o.s.v. I Köpenhamn lyssnade jag också i 63 til Radio Syd.

Det er en fantastisk bok du har skrevat. Tillykke med den!

Poul Foged, via email

——————

Jag har nu snabbt plöjt igenom boken som överträffar mina förväntningar med råge. Författaren har gjort ett gediget forskningsarbete och letat fram mängder av nya uppgifter. Och många bilder som jag aldrig sett förut. Och trycket är så bra att man med förstoringsglas i flera fall kan läsa vad det står i de avbildade tidningsklippen.

Man får en bra bild av hur huvudpersonen, Jack Kotschack var för en människa. Jag har aldrig träffat honom men han känns ändå som en bekant tack vare boken. Och det märks att författaren, sonen Jan, är en driven skribent. Boken fungerar bra att läsa rakt igenom. Och tack vare personregistret kan man sedan ha den som uppslagsbok. Han gör också då och då en liten kort resumé över läget vid olika tidpunkter. Ett bra sätt för att få en överblick över läget i olika ställen i boken. Som i stort sett är kronologiskt uppbyggd. (…)

Boken är ett måste för varje sann ”Radio Nordiot”!

Göran Lindemark, moderator för Radio Nord-gruppen på Yahoo

——————

Hej Jan! Tack för en fantastisk bok! Jag läser nästan aldrig böcker men jag hade förhandsbeställt denna eftersom jag var med på den tiden och lyssnade på Radio Nord. Jag hämtade ut boken idag 14/10 2009 och kunde inte sluta förrän jag läst igenom den, därav den sena timmen. Du skriver på slutet att en del personer har ett hat gentemot sossarna för det dom gjorde, jag är en av dom. Jag var tretton år gammal och fick veta på skolan att en radiostation på mellanvåg börjat sända, sedan var jag fast . Jag spelade in program på rullbandspelare men tog bort reklamen, något som jag ångrar idag.

Jag tror att jag har ungefär 30 timmar inspelningar med Radio Nord och jag vårdar dem ömt!

Tack och ha det bra!

Rolf Åkerman, via email

——————

I had delivery of a fabulous new book yesterday and have spent the last 24 hours leafing through it – and translating, as its in Swedish, which I’m not exactly proficient at! But the pictures are simply wonderful. It’s called Stick iväg, Jack!, and is by Jan Kotschack, who is son of the famous film producer Jack Kotschack who started Radio Nord and first converted the Mi Amigo to a radio ship.

This new book is almost 400 pages long and it tells the story of how Radio Nord came about, and the other activities and adventures of everyone’s favourite radio ship (I think that’s correct; everyone I know thinks that Mi Amigo was the most comfortable ship – she would certainly be the longest serving radio ship anyway). So many riveting bits of offshore radio history come alive in this book – including the plan to have a new service to Copenhagen, via another ship, and into Oslo, from a plane fling up and down the Kattegat! I had fleetingly heard of this last bit way back in 1980 when Howard Rose and I were trying to get a SCAN RADIO offshore station to sea in the Skagerak but this is the first time I saw anything about the proposal actually in print, complete with a map!

So much in this book is new to me, even though I have long had a copy of the original Radio Nord book, published by Paul Harris back in 1969. This new one has the Miss Radio Nord beauty queens, the charts and they are really ccooooorrrrrrr!
(OK, I’m back now)

It also has the somewhat dry political battles and it even talks about the Mi Amigo’s later life as Caroline, complete with the recently released picture of her in her watery grave, courtesy of the PLA’s hydrographers.

It seems to be very well written, I’m no expert on Swedish prose though. But the pictures are superb, and come from the Kotschack’s family collection and other sources. There is also a DVD with the book – some of the shots have been seen before but many are fresh. Anyone who remembers the old lady looking a bit sorry in the seventies will love her gracious lines when she was the most listened to station in Scandinavia.

I’ve long been interested in Swedish broadcasting – they tried to go all-FM by about 1960, much earlier than the UK, but Radio Nord help prick that by being on MW. Sweden had no commercial radio until the mid 1990s (we had plans to broadcast Baltic Radio to there from Poland and Lithuania in the early 1990s, but the huge capital investment necessary wasn’t forthcoming).
So, if you read Swedish, or just like looking at these great pictures of the Mi Amigo in all her glory, this is a great book for any Anorak’s bookshelf.

Paul Rusling, på Radio Carolines forum på Yahoo

­——————

Jag är mycket imponerad över Göran Lindemarks snabbhet att hinna läsa igenom hela den nya boken på – som det verkar – en dag. För mig kommer det nog att ta betydligt längre tid.

För det är en välfylld bok. Om vi jämför den med Jacks bok från 1963, när det gäller mängden av innehåll är den här boken betydligt tjockare och har dessutom text som är tajtare och i mindre stilstorlek. Det är alltså mycket större mängd text att plöja igenom och ta till sig.

Boken innehåller många bilder, och de flesta har jag aldrig sett förr, trots att jag trodde jag hade sett de flesta. I slutet av boken finns samtliga Topp 20- och De Tio-listorna. En sak som jag särskilt värdesätter är att den här boken, liksom Jacks, har ett personregister. Så att man alltså kan söka efter t.ex. Larsan Sörenson, och hitta vilka sidor han finns omnämnd på.

Jag är ännu i början av boken – får väl i viss mån skylla min seghet på att jag fick mitt exemplar en dag senare än Göran. Men det hittillsvarande är storslaget och ger bakgrunden till en stations födelse, vilket här innebär att vi följer utvecklingen inte bara i Sverige och vår svenska populärkulturhistoria – inklusive Hyland och Snoddas – och Thory Bernhards med snyft-landsplågan ”Vildandens sång”. Vi följer även den amerikanska radioutvecklingen. Hur t.ex. Top 40-formatet kom till. Hur Gordon McLendon bygger sitt radioimperium. Hur Jack kommer i kontakt med Gordon och de övriga i Dallas. Vi hoppar lite fram och åter mellan USA respektive Sverige. Vi hoppar även lite grann i kronologin ibland. Men inte alls så det stör.

Det hela liknar nästan en ”populär-radio-bibel” och borde kunna göra sig bra även för en översättning avpassad för en engelskspråkig marknad – fast med en hel del av den svenska populärkultur-historien bortredigerad då, förstås.

Det är mina största intressen som denna bok handlar om, populärkulturhistoria – radiohistoria – Radio Nord-historia, områden som jag nästan tycker att jag kan allt om. Men här har jag redan i början fått en hel del mer.

Ingemar Lindqvist, i Yahoos Radio Nord-forum

——————

Nu miss i natten har äntligen även jag läst ut hela boken. Sett ett dussin fel (dvs mycket färre än vad som numera är standard sedan korrekturläsning fallit i glömska), men egentligen inga ”fel”. Det är bara några ”resonemangsdetaljer” som jag (lite förvånat) saknar. Naturligtvis stort plus för de nya inblickarna i kulisserna. Utgörningen är nästan perfekt. Ditt personliga tilltal gillar jag skarpt. Själva berättelsen flyter mycket bra (också förvånande eftersom jag vet 😉 hur länge du arbetat med textmassan). Den avslutande familjeinteriören väcker tankar när man slår igen pärmarna. Saaatan, Jan – det här är MYCKET BRA!

Seve Ungermark, i Yahoos Radio Nord-forum

——————

Så har den då kommit! Berättelsen om en den fria radiostation som gav oss underhållning i en omfattning som var omtumlande för många som levt med monopol-radions Grammofontimmen – alltid med en marsch i början och slutet av programmet. Men Radio Nord blev inte bara en blåslampa i ändalykten på de programansvariga på Sveriges Radio som på rekordtid öppnade moteld med Melodiradion. Nej, stationen uppfattades som ett allvarligt hot av den dåvarande socialdemokratiska regimen och i boken framgår vilka drastiska åtgärder man faktiskt var beredda att ta till för att tysta skvalet från Östersjön. I boken avbildas till exempel en intern promemoria där regeringen i maj 1961 kommit fram med ett antal uppslag att diskutera för att lösa problemet. Här föreslås på fullaste allvar ”skapandet av en för radiosändning förbjuden tilläggszon utanför territorial-gränsen”, störningssändare och ”kapning av fartyget på internationellt vatten”! Ja, så långt var kommunikationsminister Gösta Skoglund och hans kolleger beredda att gå för att tysta en harmlös musikstation. Nu blev inte allt allvar då sakkunniga och remissinstanser lyckades avstyra de mest extrema idéerna men andra föreslagna åtgärder genomfördes, som att vägra Radio Nord förbindelse via Stockholm Radio i Stavsnäs, lagstiftning mot att annonsera över stationen och påtryckningar hos reklambranschens organisationer för att bojkotta Radio Nord.

Speciellt intressant är förslaget om den tilläggszon utanför territorialgränsen som var tänkt att kriminalisera radiosändningar från internationellt vatten just där Bon Jour råkade ligga! Förslaget med störsändare övergavs när man insåg att kostnaderna både i investeringar och årliga driftskostnader skulle bli alltför stora och dessutom påpekade sakkunniga hos dåvarande Telestyrelsen försynt att ett dylikt arrangemang skulle förorsaka svåra störningar på andra länders sändningar. Som vi minns så var ett argument mot Radio Nord att man störde stationer i andra länder – något som flitigt användes i debatten. Men regeringen brainstormade vidare och förslaget om att lägga en egen båt med störsändare intill m/s Bon Jour framfördes faktiskt. Här skulle således Sverige själva sända på en frekvens som vi inte fått oss tilldelad i akt och mening att störa ut en station vars program inte förorsakade klagomål från andra länder. Tvärtom så hördes från franskt håll röster som påpekade att det var synd att Radio Nord gick så dåligt på grund av störningarna från Lyon med vilka man delade frekvens…. (…)

Om du bara tänker köpa en radio- eller nostalgibok under 2009 så måste det bli denna! Det är inte bara en berättelse om Radio Nord utan om ett annat Sverige som i dag känns synnerligen långt borta. Eller är det egentligen det? (…)

Jan Kotschack tecknar mellan raderna ett ömsint porträtt av sin far som en man med ett stort hjärta och kort stubin. Jag tror nog att Jack i sin himmel nu gärna utbrister i ett:

– SAAATAN, Jan, det där gjorde du bra!

Ronny B Goode i bloggen Bulletiner från Vita Huset

——————

Har bara hunnit bläddra i Jan Kotschacks bok om sin pappa Jack och piratradiostationen Radio Nord, ”Stick iväg, Jack!”, men sitter ganska häpen över bilderna från då, från sent 50-tal och tidigt 60-tal. Eftersom jag bodde i Malmö lyssnade jag på Radio Syd, och jag är inte så häpen över hur etablissemanget försökte stoppa Radio Nord och Radio Syd – jag är mest fullständigt flabbergasted över bilderna: gator, bilar och människor ser ut som medeltiden.
Det ser verkligen ut som nåt som kan kallas folkhem, när vi lyssnade på helgmålsringning, stugsittarberättelser och ”Musik under arbetet”.
Sverige stod upp och skrek när Radio Syd spelade musik en långfredag.
Eller inte alla. Inte jag. Inte vi. Vi var många som älskade Det Nya Sverige, det redan då så amerikaniserade Sverige med reklamradio och rock’n’roll.

Mats Olsson i Expressen 18 oktober, 2009

——————

Under radions (SR 1925) och TV:ns tillkomst under 1960-talet ägdes Sveriges befolknings tankar och åsikter av staten och media.

Tänk va, det är inte speciellt länge sedan som vi, som var födda under den här tiden, bara hade en och en halv kanal på radion och en kanal på TV.

Inte var det särskilt hip hop!

Trots att jag faktiskt minns delar av den tiden har jag svårt att fatta att det faktiskt var så en gång.

Om vi jämför med hur det ser ut i Iran idag var Sveriges regering på den tiden inte alls långt ifrån att på samma sätt indoktrinera svenskarna.

Kort och gott: Tänk rätt! Tänk på (statens) sätt!

I dagarna kommer det ut en bok, Stick, iväg Jack! Historien om Radio Nord som berättar hur allt startade. (…) Tycker nog att det är en av årets viktigaste böcker för alla att läsa. En äkta nostalgitripp men också ett viktigt historiskt steg för svenskarna som plötsligt blev inviterade in i övriga Europa och andra delar av världen.

Plötsligt blev svenskarna medvetna om att det fanns demokratier som var betydligt friare än Sverige. Där människor fick välja musiksmak, ha egna åsikter istället för statens och den som dåtidens media prånglade ut. Nu kunde svenskarna utforska världen och det utan att vara egna detektiver. (…)

Ramona Fransson i sin blogg

 ——————

Ungefär tjugofem år före SAF Radio och trettio år innan den legala kommersiella radion startades i Sverige drog den svenske entreprenören Jack Kotschack våren 1961 igång piratradiostationen Radio Nord. Från båten Bon Jour på Östersjön sändes musik varvad med radioreklam till nästan halva befolkningen. Nu berättar sonen Jan Kotschack den spännande historien i boken Stick iväg, Jack! [Premium Publishing]. Riverside Records släpper albumet Radio Nord & Radio Syd / Topplåtarna från 1961-1962 [Riverside / BAM] med 2 cd-skivor låtar, jinglar och reklaminslag från epoken.

Författaren Jan Kotschack är son till radiopiraten Jack samt journalist och tidningsmakare. Såväl hans närhet till historien som de journalistiska erfarenheterna, det redaktionella kunnande och den rent språkligt fullödiga berättartekniken, bidrar i kombination med bokförlaget Preminum Publishings kännetecknande frikostighet ifråga om rikligt och högkvalitativt bildmaterial i sina alster, till att göra den 424 sidor tjocka tegelstenen till en imponerande lyckad produktion.

När Radio Nord hade som störst genomslag lyckades den första svenska kommersiella radiostationen, finansierad av amerikanskt kapital, nästan nå ut till halva Sveriges befolkning. Jan Kotschack lägger mycket av tyngdpunkten på det politiska agerande i kulisserna och det spel på regeringsnivå som så småningom inte bara ledde till att piratstationen gav upp, utan även skyndade på utvecklingen på Sveriges Radio – som fram till dess inte alls hade någon programverksamhet som med ungdomligare inslag och aktuell musik riktade sig till publiken på samma sätt.

Jan Kotschack har gjort grundlig research och resultatet – samt de dokument som bekräftar sanningen – redovisas på ett samtidigt både roande och spännande sätt.

Som bonus innehåller boken en dvd med kortfilmen Låten från båten, en dokumentär som visades som förfilm på de svenska biograferna hösten 1961 och skildrar radiostationens medarbetare ombord på båten. (…)

Claes Olson på www.musikindustrin.se

——————

Många födda på 1940- och 1950-talet minns säkert den reklamfinansierade radiostationen Radio Nord, som sände från fartyget Bon Jour på internationellt vatten i Östersjön. Året var 1961 och radiovågorna fylldes med snabba nyheter, reklam och inte minst modern musik. Det blev en snabb succé som skulle skaka om hela det folkhemstrygga Sverige.

Radio Nord blev samtidigt ett hot mot Sveriges Radio med sitt monopol på alla sändningar. På så sätt skulle mannen bakom Radio Nord, Jack Kotschack, bli den som indirekt såg till att SR av konkurrensskäl tvingades starta ”Melodiradion” (senare P3).

Nu har sonen Jan Kotschack skrivit en väl dokumenterad och mycket underhållande bok om sin far och hans idéer om en enkel underhållningsradio utan politik och religion. Men boken handlar lika mycket om spelet bakom de allt ihärdigare försöken att sätta stopp för sändningarna. Genom hittills okända dokument kan han visa att socialdemokraterna till och med övervägde att kapa båten eller sätta in störningssändare.

Jan Kotschack öppnade lådorna på vinden med allt gammal material som fanns sparat efter fadern: Fotografier, brev och affischer. Han har pratat med pionjärerna som var med på båten och forskat i olika arkiv. Resultatet har blivit den första boken som berättar om Radio Nord och dess historia i en brytningstid i Sverige .

Kanske var hans far ute lite för tidigt. Några år senare startades flera flytande radiostationer utanför Englands och Irlands kuster med samma USA-inspirerade koncept. Men de hade fördelen med den nya popmusiken paketerade i topplistor och presenterade av ordrappa diskjockeys. De fick också annonsörerna med sig, något som Jack Kotschack inte lyckades med fullt ut.

Radio Nord råkade ut för många stormar, även bokstavligen. ”Droppen” kallades den metallcylinder som användes för att frakta ut bandat material producerat på land. Den släpptes i vattnet med ett litet flygplan nära båten. Under en storm missades målet. Droppen plockades senare upp av en fiskare från Västervik, som sedan sålde det spännande innehållet på Fiskaretorget.

”Stick iväg Jack” Med Monica Zetterlund var var Radio Nords sista listetta och även den sista låten som spelades innan Radio Nord efter 16 månader tystnade för gott den 30 juni 1962.

Anders Jacobsson i Västerviks-Tidningen

——————

Det fanns en tid för inte så länge sedan då det fria ordet och den lite folkligare kulturen ansågs vara oerhört farlig. Åtminstone av det socialdemokratiska etablissemang som mer eller mindre hade den absoluta makten i Sverige.

På 1960-talet diskuterade regeringen på allvar att kapa ett fartyg i Östersjön. Handlade det möjligen om farliga pirater eller terrorister som hotade Svea rike?

Nix, det var några människor som kommit på idén att spela musik och släppa fram annonser från en liten båt som hette ”Bon Jour”.

Om denna flytande piratstation berättar Jan Kotschack i boken Stick iväg, Jack Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station och om ett annat Sverige. Jan Kotschack är rätt person, det var nämligen hans far Jack Kotschack som tillsammans med amerikanska finansiärer låg bakom rätt kortlivade projektet.

”Bon Jour” seglade under sydamerikansk flagg och den regeringsberoende pressens ledarskribenter rasade. De skrev att Jack S. Kotschack – “en skum finsk flykting” – utmanade det svenska samhället med hjälp av amerikanska oljepengar från en båt från familjen Somozas diktatur Nicaragua”.

Trots all motvind och många praktiska svårigheter kom piratradion igång och den kom att betyda omvälvningar som har haft betydelse ända fram till i dag. Redan några månader efter Radio Nords start fick Sveriges Radio stora skälvan. Den guppande stationen spelade musik som etablissemanget tyckte illa om, men snart fattade att svenska folket gillade. Därför startades P3 i den svenska etern.

Jan Kotschack underbygger sin bok med stark dokumentation. Det visade sig att regeringen, med  statsminister Tage Erlander och kommunikationsminister Gösta Skoglund i spetsen, till och med funderade på att utöka den svenska territorialgränsen för att kunna angripa båten och få tyst på den illojala musiken. Fast så formulerade man sig inte. I stället kallades stationen för ”ett direkt hot mot den svenska demokratin”.

Lite underligt var att makthavarna ägnade så stor möda åt Radio Nord. Utanför den skånska kusten hade Radio Mercur, senare Radio Syd, sänt program med liknande innehåll en längre tid. Jan Kotschack tror att det berodde på att Skåne ligger långt från maktens boningar i Stockholm, en region som Radio Nord siktade in sig på.

Det är ett spännande stycke nutidshistoria Jan Kotschack berättar. Och för oss som hade förmånen att lyssna till stationen med modern musik, engagerade discjockeys var det en så stor upplevelse att vi struntade i den tjatiga reklamen, där företaget Broddmans (”Broddmans, Broddmans, Broddmans”) var mycket frekvent.

Kjell E. Genberg på www.dast.nu/recension/stick-ivag-jack

——————

Alla popbloggare som tycker att det är ett helfvete när publiceringsverktygen WordPress och Polopoly krånglar när de ska posta ännu en välbefogad hyllning till Summer Camp borde påminnas om hur det gick till med framförandet i det fria ordets historia förr om åren. Jag tänker då närmst på historien om när den kommersiella radiostationen Radio Nord sände reklamradio (vilket var jätteförbjudet på den tiden) från en båt i Östersjön i början av 60-talet.

En stor del av stationens program spelades in på en redaktion i Stockholm. Varje dag packades dessa inspelningstejper tillsammans med post och tidningar ner i en vattensäker tunna. Denna skickades med Radio Nords egen bil till ett flygfält och ett väntande plan. Därefter flög planet mot båten. Tunnan bombades i sjön och fiskades upp av radiobåten.

Detta får man lära sig i Stick iväg Jack (utgiven av Premium förlag). En tjock och ambitiös bok om radiokanalen som är så mycket mer än bara en tjock ambitiös bok om en radiokanal. Dels är det en sons berättelse om sin store visionäre far (det var författaren Jan Kotchacks pappa som startade stationen och alla vi som vuxit upp med en stor visionär till far kan känna igen oss). Dels är det en historia om ett Sverige i förändring (hur regeringen motarbetade kanalen medan Sveriges Radio påstods stjäla programidéer från Radio Nord). Men framförallt är det en påminnelse om hur en sorts media kan förändra ett land eller en värld i smått eller stort.

Per Sinding-Larsen på SVT:s blogg

——————

I kampen för fria etermedier i Sverige nämns ofta aktörer som Radio Nord eller Stenbecksfären med TV3. I dagarna aktualiseras statsmaktens behandling av Radio Nord av att Jan Kotschack som är son till stationens grundare utkommit med boken ”Stick i väg Jack”. I den återges de dramatiska planerna regeringen hade för att stänga piratradion som ansågs hota demokratin. Alltifrån en kapning av fartyget Bon Jour till störningssändare eller utvidgad territorialgräns diskuterades. Radio Nords korta seglats i Östersjön i början av 1960-talet knäckte inte radiomonopolet, men den bidrog till att Sveriges Radio förändrades och den lade grunden för ett kritiskt ifrågasättande av den offentliga radions totala dominans. (…)

Martin Tunström i Smålandsposten

——————

Jag har nu läst ut din fantastiska bok Stick i väg, Jack. Vilket mästerverk! Otroligt intressant och lärorik bok. Eftersom jag är lika gammal som du, så lyssnade jag inte själv på Radio Nord. Mitt radiointresse började så smått hösten 1966, då jag upptäckte Radio London, Big L, Radio Caroline South/North och flera av de andra ‘piraterna’. Det stora radiointresset kom först 1970 då RNI, Radio Nordsee International, startade.

Att Radio Nord var en pionjär visste jag sedan länge, men allt vad som skedde i maktens korridorer, som du så ingående beskriver i boken, var en nyhet för mig.
Jag är imponerad av den faktasamling av information du fått ihop, alla intressanta urklipp och PM. Jag har i princip bara hittat en felaktig uppgift; sidan 339. Radio London stängde måndagen den 14 augusti 1967 kl 15:00. (Inte 6 augusti, det var Radio 355, som stängde då). MEBO = brittiska piratlagen trädde ikraft vid midnatt 14 augusti. En liten sak till, jag vill minnas att på någon sida så benämns Radio Syds fartyg vid namn Cheetah (dvs den ofta feltolkade brittiska namnet), men som det står på alla andra sidor: Cheeta.

Per Alarud, via email

——————

(…) Ingen kan säga annat än att författaren har gjort ett grundligt arbete. Undertiteln säger att detta också är en berättelse ”om ett annat Sverige”.

Det är det verkligen. Jan Kotschack förmår att reflektera kring ett Sverige som nu tycks oss fjärran. Det är just det som gör det här till en skildring som inte bara blir till en nostalgikick för dem som vill minnas låtarna som spelades. Men man kan läsa den här tjocka och rikt illustrerade boken så också, alla topplistor är nogsamt presenterade. (…)

Det här är en bok för den som är intresserad av ett skeende som på några få månader faktiskt i någon mening förändrade Sverige. Eller för den som bara vill minnas de där månaderna. Jag är jämngammal med författaren och minns den där Duralex-reklamen om det okrossbara glaset: ”Mamma, det höll!” Det här är förstås också en biografi över författarens pappa. Den finlands-svenske juden som aldrig gick i synagogan och som alltid gick sina egna vägar, också det en historia värd att berätta.

Christer Sandberg i Folkbladet, Norrköping, 26 oktober 2009

——————

Namnet Jack S. Kotschack sa mig ingenting när jag först läste det, men efter att ha fått en närmre inblick i hans bedrifter känns det ofattbart att ingen valt att berätta historien om honom och hans kanske livs största gärning – Radio Nord – tidigare. Båten som sände piratradio utanför Stockholms sydliga skärgård bör väl om något vara av historisk relevans idag, när makten över medierna har förhandlats mer än på länge de senaste åren. (…)

Vad var då Radio Nord? Historien tar sin början 1959 på en presslunch i Stockholm. Där presenterar herrarna Jack S. Kotschack, Robert Thompson och Gordon McLendon deras planer på en reklamradiostation kallad Radio Nord. För att kringgå det svenska radiomonopolet ska stationen placeras på internationellt vatten utanför Stockholms skärgård. McLendon är från Texas och son till en oljemagnat. Där hemma driver han framgångsrikt flera populära radiostationer och det är på hans initiativ och med hans kapital som hela projektet tillslut förverkligas två år efter tillkännagivandet. Jan Kotschack berättar sedan om bakgrunden och hela vägen fram till att båten Bon Jour (som bar radiostationen) kommer i position och börjar sända samt reaktionerna den väckte. (…)

Med hjälp av utdrag från statliga utredningar, Riksdagsprotokoll samt större kvälls- och dagstidningar blir den gamla debatten väldigt levande. Här presenteras den avgörande problematiken med en privat entreprenör som vill bedriva lättsam reklamradio och ett socialdemokratiskt etablissemang som vill behålla makten över det samhällspotenta mediet och skydda nationens föreställda intressen.

Problematiken blir också en beträffande den goda smaken. För, som Kotschack visar, finns vid sextiotalets början en djupt rotad uppfattning hos svenska makthavare om vad som är god och dålig kultur. Vid tidpunkten för Radio Nords lansering fanns endast P1 och P2 i svensk radio som främst spelade klassisk musik och sände folkbildande program. Något kallat tio i topp ville man inte höra talas om, än mindre reklam. (…)

Berättelsen om Radio Nord är väldigt intressant även om den emellanåt tar skada av en förvirrande struktur. Jan Kotschack hade gjort bättre i en tydligare avgränsning av bokens innehåll, som den nu är uppbyggd skär sig ibland hans pappas historia med radiostationens och läsningen blir lite osammanhängande. Annars får vi en illustrativ bild av det tidiga sextiotalets media-Sverige och den ideologiska fond mot vilken det avtecknade sig.

Martin Karlsson i tidningen Kulturen

——————

(…) Jan Kotschack kunde ha nöjt sig med en nostalgisk återblick på piratradio, som sände skvalmusik från 8 mars 1961 till 30 juni 1962 och som retade gallfeber på det politiska etablissemanget. Men som en noggrann journalist ger han hela bilden av det svenska folkhemmets företrädare, i synnerhet den socialdemokratiska regeringen, som med alla till buds stående medel försöker stoppa Radio Nord och till slut lyckas med det.

Landshövdingen och ordförande i Sveriges Radio Per Eckerberg (S) skriver upprört till statsminister Tage Erlander om den kommersiella skralmusik som utan kontroll sänds till två miljoner svenskar och som bl a bestäms av en ”skum finsk flykting vid namn Jack Kotschack”.

Det skall tilläggas att denne Kotschack var av judisk börd och hade flytt från Finland i samband med krigsslutet.

Eckerberg drar sig inte för att kräva att radiotelefontrafiken till Radio Nord skall avlyssnas. Det görs också och finns bevarat i Sveriges Radios arkiv.

Eckerberg vill också stoppa radiotelefontrafiken, vilket också görs till slut.

Jan Kotschack redogör utförligt för den politiska debatten när riksdagen till slut klubbar igenom beslutet att förbjuda radiostationer som Radio Nord. I många stycken en skrämmande men välgörande beskrivning av en avart inom det omhuldade folkhemmet, där bara en åsikt var tillåten.

Boken är på 424 sidor, men ett spänstigt språk och en linje i berättandet gör den mycket lättläst och faktiskt spännande, både underhållning och samtidshistoria. För utan Radio Nord hade aldrig den svenska melodiradion blivit av, med Tio i topp, Kvällstoppen och lättsam underhållning. På ett sätt vann Jack Kotschack, även om det inte blev som han trodde.

Lars Blomkvist i Nya Kristinehamns-Posten, 21 oktober 2009

——————

(…) Jag bodde vid denna tid i Stockholm och vi var många ungdomar som samlades för att uttrycka vårt hat mot Gösta Skoglund och önskade honom dit pepparn växer för att ta till ett milt uttryck. Naturligtvis skrev jag på protestlistorna, flera vill jag minnas, och skickade också in den kupong som fanns i Expressen. Resultatet blev överväldigande, nästan alla ville ha en fri radio, så som det var inom pressen. (…)

Den här rikt illustrerade berättelsen på mer än 400 sidor rör fortfarande upp mina känslor. Hur kunde man från politisk håll fullständigt strunta i vad ungdomen ville ha? Snacka om att be om politikerförakt! För alla oss som lyssnade på Radio Nord är den här välskrivna boken ett måste.

Göran Engström i Smålandsposten, 19 november 2009

——————

Musik är säkert den konstart som sätter de djupaste spåren i hjärnsubstansen där tonerna ritar outplånliga minnesräfflor och vars påverkan är särskilt stor i tonåren. För den som var inne i sin mest pubertala fas under Radio Nords härjning i etern under några månader i början på sextiotalet sitter intrycken, musiken och jinglarna evigt fastsvetsade i hjärnvindlingar. Själv satt jag klistrad tillsammans med mina fem syskon då vi fann Radio Nord vara en ö i tråkighetens hav.

Stick iväg Jack! är den träffande låttiteln som lånats till boktitel på Jan Kotschacks vackra och bildspäckade utgåva och vars undertitel Historien om Radio Nord. En älskad och oönskad station och om ett annat Sverige berättar om det mediahistoriskt betydelsefulla men inte helt konfliktfria och sorgligt nog alltför korta eteräventyret Radio Nord där Jans far Jack Kotschack spelade den spektakulära huvudrollen.

Boken är en dokumentär över en betydelsefull epok i svensk etermedias historia och dess opinionsmässiga och politiska förvecklingar som slutade i riksdagen i en remiss där man förbjöd företag att annonsera i Radio Nord vilket avvärjde den första allvarliga attacken mot Sveriges Radios monopol. En förövning till vad vi alla nu känner till skulle komma. Boken kan också med stor behållning läsas som en minnesorgie i musik. (…)

Inledningskapitlets rubrik Piraterna presenterar sig är en tydlig apostrofering till dagens cyberpirater och jämförelsen kunde författaren Kotschack gärna dragit längre då betydelsen och verkningarna av Radio Nords intåg i etern var lika stor som Pirat Baypiraternas nutida cyberrövningar. Radio Nord var det första anslaget till en ny tid inom etermedia och vad man än säger om reklamfinansierad radio och teve så var Radio Nord-projektet ett välkommet andningshål för musikaliskt svältfödda tonårslyssnare som blivit magert utfodrade på Sveriges Radios fattiga utbud. Det handlade om tillgång till musik. Samma grundorsak som dagens cyberuppror. Luxembourgradion fanns visserligen att tillgå men i Sveriges Radio var det dystert som i ett altarskåp om jag rådfrågar min dåtida tonårsuppfattning. Tidningen Expressen gjorde en folkomröstning där det redovisades 200 000 röstande. Och utfallet blev att ett drygt tusental ville bevara radiomonopolet medan den överväldigande majoriteten önskade att monopolet avskaffades. (…)

Boken är fullmatad med bilder på dåtida artister och radiofolk och kring turer i riksdag och media och alla annat om Radio Nord-eskapaderna som till exempel när sändarfartyget var i sjönöd, eller vardagen ombord men där finns också topplistor med musiktitlar och skivomslag. Jag tog fram en dåtida favorit, Putti putti med Jaye Epae som låg etta på topp 20-listan den 27 september 1961 då jag var 14 år…jag hittade den på Youtube och spelar den nu igen…

Benny Holmberg i tidningen Kulturen

——————

Idag kan vi lyssna till populärmusik och nyhetssändningar dygnet runt. Via datorns bredband kan vi till och med lyssna till nästan vilken radiostation som helst över hela jordklotet. Så såg det inte ut för 50 år sedan. Då sände Sveriges Radio i en och en halv kanal. P1 sände nyheter och föredrag under delar av dagen. P2 sände klassisk musik, fast bara på kvällstid. Svensk TV sände i en kanal. Även det några timmar varje kväll och en dag i veckan var det sändningsuppehåll.

All radio och TV-verksamhet var statligt kontrollerad. Visserligen var Sveriges befolkning goda betalare av radio/TV-licenspengar. Men det var inte många av de kronorna som kom programverksamheten till del.

Men det skulle det snart bli ändring på och orsaken till detta var Radio Nord. En radiosändare belägen på fartyget ”Bon Jour” förankrat på internationellt vatten utanför Nynäshamn. Här sändes schlagermusik och nyhetssändningar dygnet runt. Detta på mellanvågsbandet vilket gjorde att stationen kunde avlyssnas i större delen av Mellansverige. Hela verksamheten finansierades av annonsintäkter.

I alla fall var tanken att så skulle det bli. För inledningsvis finansierades allt av amerikanska pengar. Stationens skapare, Jack Kotschack, hade uppbackning av bl.a. Gordon McLendon. En amerikansk radiostationsägare vilken besökt Sverige under det sena 50-talet och snart insett att den europeiska radiokulturen tillhörde Universums tråkigaste. Här måste det finnas behov av roligare radio? Självfallet tillsammans med en möjlighet till god ekonomisk förtjänst.

Om allt detta berättar Jan Kotschack (son till Jack) i denna imponerande volym. En berättelse som återigen slår fast att det sannerligen inte var bättre förr, men det var definitivt annorlunda. Bara läsningen om hur vår dåvarande regering fick fullkomligt mentalt frispel inför möjligheten att medborgarna kunde lyssna på en radiostation utan statlig kontroll. Den är inte bara underhållande utan också skrämmande. På fullt allvar diskuterades på högsta nivå inte bara möjligheten att med störsändare omöjliggöra Radio Nords utsändningar. På fullt allvar utreddes också möjligheten att militärt kapa båten.

I svensk press beskrevs också Jack Kotschack som ”den skumme finske flyktingen” och ”Bon Jour” refererades till som ”hans usla båt”. Radiosändningar innehållande oförarglig underhållning beskrevs som ett hot mot svensk demokratin. Främlingsfientlighet är sannerligen ingen ny uppfinning på vår inhemska arena. (…)

Radio Nord var heller aldrig någon ”piratstation” vilket ofta påståtts. När svensk lagstiftning ändrades så sändningarna omöjliggjordes valde Kotschack att lägga ner hela verksamheten.

Bokens drygt 400 sidor innehåller ett stycke svensk mediahistoria vilken är en fascinerande läsning. Rikt illustrerad med mängder av fotomaterial. Som bonus finns i boken också en DVD innehållande en reklamfilm för stationen, ”Låten från båten”. Denna visades 1961 i reklamsyfte på svenska biografer.

Lennart Wrigholm på www.musiklandet.se

——————

Boken ”Stick iväg Jack! En bok om Radio Nord” (Premium Publishing) påminner om att Jan Stenbeck hade en föregångare i form av Jack S. Kotschack.

När Jan Stenbeck trotsade tv-monpolet i slutet av 1980-talet och började sända TV3 från London försökte politiker stoppa honom. Det diskuterades till och med på allvar i Riksdagen om att införa en lag som förbjöd svenskar att skaffa parabolantenner.

Hur länge hade tv-monopolet funnits kvar utan Jan Stenbeck?

På samma sätt undrar man hur länge det hade dröjt innan Sverige fått tillgång till internationell popkultur utan Jack S. Kotschack.
”Stick iväg Jack! En bok om Radio Nord” är skriven av hans son Jan Kotschack och lyfter fram både en karismatisk person och en bortglömd del av svensk mediehistoria.

Under sexton månader 1961-62 revolutionerade Jack S. Kotschack svensk media genom att piratsända radio från en båt på internationellt vatten i Östersjön. Svenska folket älskade vad de hörde – men från politisk håll gjordes allt för att stoppa sändningarna och bevara monopolet.
När Radio Nord till slut tystades ned var målet ändå uppnått. Sveriges Radio tvingades till förnyelse. Och snodde Radio Nords bästa idéer.

Jan Gradvall i DI Weekend 13 november, 2009

——————

(…) Men, måste jag säga, så speciellt mycket skärgård är det inte i boken. En och annan rad om passbåten som körde ut förnödenheter till sändningsfartyget Bon Jour och några avsnitt om rustning av båten, dåligt väder, nödhamn på Sandhamn och så småningom försäljning.
Inte heller handlade den så mycket om själva radioprogrammen eller om reklamsnuttarna som för alltid etsat sig fast i våra skallar: ”mamma det höll” eller ”Broddman, Broddman, Broddman.”

Boken handlar istället till största delen om sånt som vi unga radiolyssnare på den tiden inte hade en susning om: spelet bakom sändningarna. Om de ekonomiska risktagandena med några texasmiljonärer som riskkapitalister och om den svenska regeringen som en gigantisk motståndare. En motståndare som efter ett drygt år avgick med segern efter att ha lyckats kriminalisera Radio Nord.

Men ändå blev Stick iväg, Jack! intressant läsning som fick de nostalgiska klockorna att ringa för fullt. Kanske inte minst tack vare en bifogad DVD med en 8 minuters dokumentärfilm om Radio Nord, som kristallklart visar att det var några år sen Radio Nord fanns i våra hjärtan. (…)

Göran Stenstrand på http://skargardsbryggan.com

——————

Donkeyman minns mycket väl natten mellan den 30.Juni och 1.Juli 1962. Det var den natten som Radio Nord tystnade. Då hade äntligen ”Betongsossarna” efter nästan två års kamp lyckats slå ihjäl radiostationen. Och den unge Donkeyman svor dyrt och heligt på att han aldrig skulle rösta på Sossar eller Centern i hela sitt liv. Ett löfte som han har hållit.

Nu har sonen till mannen bakom Radio Nord, Jack Kotschack, gått igenom kvarlämnade papper, souvenirer och annat och producerat en helt fantastisk bok. Jan Kotschack är journalist till yrket – och det märks. Han har inte bara gått igenom papirerna, han har genomfört ett särdeles omfattande research under flera år. Och detta är det ultimata verket, inte bara om Radio Nord utan också om den tidsanda som rådde. Underrubriken säger det mesta: ”Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station och om ett annat Sverige.

Boken är genomarbetad, välgjord, omfattande, saklig och inte så känslosam som den kunde ha blivit. Den innehåller ett omfattande bildmaterial samt en DVD.

Den beskriver inte bara spelet bakom kulisserna från första dagen och fram till stationen mördades. Den maritimt intresserade får inblick i alla de vedermödor som genomgicks för att få fartyget på plats – och för att hålla det kvar på plats. Men samtidigt visar den vilken enorm naivitet som männen bakom stationen hade. Man skall driva en radiostation på ett fartyg. Man har erfarenhet från kommersiell radio, man har ekonomisk kunskap, man har grunderna. Men man är totalt renons på maritim kunskap och totalt renons på kunskap om radioteknik. Vilket kostade dyrt.

Författaren sätter in stationen i dess historiska sammanhang. Han påpekar att 50-talet egentligen pågick till mitten av 60-talet. Och att 60-talet sedan pågick till början av 80-talet. Donkeyman håller med. Det var två helt olika epoker. Men 50-talet var ”Betongsossarnas” tidevarv (Donkeymans eget uttryck – inte Kotschacks). Det var en tidsålder när socialdemokratin hade skapat folkhemmet. Men man nöjde sig inte med det materiella, man ville (i bästa välmening) bestämma hur folk skulle organisera sina liv. Och de visste bättre än ”vanligt folk”. Medan 60-talet blev den tidsålder när kampen för ett annorlunda samhälle pågick och kröntes med slutlig framgång runt 1980.

(…)

Radio Nord kom mellan ”Rock och Pop”, dvs rocken höll på att klinga av och rockkungarna hade förlorat i popularitet men det var före Beatles och popen. Något som återspeglas av den dubbel-CD som kommit ut samtidigt med boken. En CD som också innehåller en stor samling av de gamla ”jinglarna” och reklaminslagen. En ren nostalgitripp för en gammal gubbe alltså.
Donkeyman vill påstå att Boken och CD:n är det bästa han har upplevt på mycket länge.

Signaturen Donkeyman på http://www.nordens-paris.blogspot.com/

——————

Ni yngre har nog aldrig hört talas om Radio Nord så låt oss gå bakåt i tiden till det tidiga 60-talet, nämligen 1961, då den fantastiska Jack S Kotschack (1915-1988) grundade stationen.

En radiostation som sände populärmusik. Vad är så märkvärdigt med det tänker ni säkert när det idag finns 1000 och åter 1000-tals av stationer som dygnet runt sänder alla typer av modern musik, t.ex. vår egen radioclub.se.

Men detta var verkligen något stort för oss stackars svenskar. I vårt land fanns ett kommunistiskt mörker fast vi officiellt inte tillhörde öst utan skulle vara ett s.k. västland.

Svensk TV hade några år tidigare (1957) startat TV-sändningar som skulle undervisa oss drönare i olika ämnen. En gång i veckan, på lördagskvällarna visades lite underhållning, t.ex. Hylands Hörna. En enkel talkshow som Lennart Hyland hade snappat upp från Amerika.

Artister uppträdde och intervjuades och så några värdinnor som senare blev artister, t.ex. Siw Malmkvist och Sylvia Vrethammar. Sedan avslutades kvällen med en deckare av typen Helgonet med Roger Moore.

Filmerna på TV var antingen kubanska eller afrikanska. Desto mer vänsterinriktade de var desto bättre. Onsdagar saknade tablå överhuvudtaget.

Det kommersiella Walt Disney fick bara visas en gång om året, nämligen på julafton, och det i en censurerad våldsfri version. Efter stora diskussioner fann man en kompromisslösning. De inslag som ansågs för våldsamma byttes ut. Jan Stenbeck bröt 1987 denna idioti när han startade TV3 från England.

Någon topplista på radio var inte att tänka på. Elvis och andra kommersiella tonårsartister spelades inte. Istället bjöds det på modern jazz och gammal svensk folkmusik samt löjliga s.k. utbildningsprogram. För s.k. bättre folk fanns det så klart klassisk musik.

Vad återstod då för de unga? Jo på natten kunde man smyglyssna på Radio Luxemburg som sände modern musik blandat med reklam. Man fick sedan önska sig skivor av sina föräldrar och släktingar. Jag var 11 år 1961 när det ofattbara hände och Kotschack startade Radio Nord.

Denna man bör ihågkommas för han gjorde så att vi svenskar kunde få lyssna på modern musik. Hans skepp låg utanför Sveriges kust och sände Elvis och andra dåtidens idoler. Förtryckarstaten agerade som stuckna grisar. Denna fräckhet måste stoppas till varje pris. Till slut kom man på det var förbjudet att annonsera på Radio Nord. Det positiva med denna tragedi var ändå att Sveriges Radio tvingades börja sända ungdomsprogram.

Både Jack Kotschack och Jan Stenbeck är herrar som aldrig får glömmas för deras insatser att bryta monopol och förändra utbudet av TV och radio för alltid.

Christer på www.bovenstidning.nu

——————

Jag minns ännu hur tyst det blev i radion strax efter midnatt lördagen den 30 juni 1962. Radio Nord hade slutat att sända. Svenska staten hade vunnit kampen om etern. Då hade Radio Nord funnits och sänt sedan klockan 10.00 den 8 mars 1961.

Jag minns hur jag byggde antenner för att först få in Radio Luxemburg och sedan Radio Nord och till slut kom på att om jag kopplade ihop huset plåttak med radion så blev det hyfsat. Jag minns också hur jag vid en skolresa till Stockholm fick se Broddmans skylt. Broddmans fanns. Och är det någonting som människor i dag minns så är det reklamen: Broddmans, Broddmans, Broddmans, för allt i foto.

Nu finns boken om Radio Nord, Stick iväg Jack – Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station och om ett annat Sverige, skriven av Jan Kotschack, son till den då så beryktade piraten Jack. Jack S Kotschack kom från Finland och gav sig snabbt in i olika affärer. Den affär han blev mest känd för är Radio Nord. (…)

Vid tiden innan Radio Nord hade ungdomen tappat intresset för en jazzmusik som glidit iväg från den dansanta stil som funnits. Rockmusiken hade tagit över. Fast egentligen spelade det ingen roll för Sveriges Radio sände knappt någon musik som passade den yngre generationen. Räddningen var Radio Luxemburg, en sändare som var fullt legitim och som ingen ens hade en tanke på att försöka stoppa.

När så en finsk flykting med några Texasmiljonärers pengar startade Radio Nord och sände på 495 meter mellanvåg, blev det liv i det S-märkta folkhemmet. Gammelstötarna med kommunikationsminister Gösta Skoglund i spetsen blev upprörda. Nu fick inte de bestämma vad folk skulle lyssna på. Radio Nord var tydligen jättefarligt och den svenska demokratin tycktes hotad. Boken ger inget svar på riktigt vad man var rädd för. Faktorerna var troligen många och inte alltid så väl underbyggda.

Tidningarna var på ledarsidorna emot Radio Nord, där var man rädda om annonspengarna. Annonsörerna var för, men alla vågade inte annonsera rädda för att stöta sig med staten. (…)

När den båt som är mest känd under namnet Bon Jour började sända blev det liv. Stationen skulle tystas. Boken ger en skildring om försök till ministerstyre, om det inte rent av var ministerstyre. Det lär till och med på allvar ha talats om att båten skulle kapas. Till slut blev det prestige, inte minst för Gösta Skoglund, båten måste bort.

Visst kanske Jan Kotschack skriver lite i egen sak, det är ju sin egen far han skriver om, men nog tycks det mig som att det mesta är både väl och sakligt skildrat i en bok, som inte är kronologisk, utan hoppar en del och har en del upprepningar, liksom för att ta sats för att föra historien framåt. Det tycks också finnas lite bitterhet i boken och det är i så fall fullt förståeligt. Det var inte bara Radio Nord som var suspekt, även Jack Kotschack var suspekt i mångas ögon eftersom han inte riktigt passade in i folkhemmets standardramar.

Det är roligt att läsa boken och att minnas en svunnen tid och alla som inte var med kan också läsa boken och lära sig lite om ett annat Sverige och kanske undra lite över hur det kunde vara för inte så länge sedan.

Lennart Götesson i Dala-Demokraten

——————

Nu kastar vi oss rakt in i nostalgin. Härlig nostalgi. Härlig musik. Underbar musik. Oskuldsfulla tid eller vad man brukligt brukar skriva.
Hågkomsterna av Radio Nord och Radio Syd, de så kallade radiopiratstationerna, koncentreras mycket på den politiska sidan. Utmaningen av gällande etermedielag, framtvingandet av Melodiradion och så vidare. Musiken hamnar märkligt nog i bakvattnet, om nu detta skämt tillåts.

För det var här hitlistorna slog igenom i Sverige. Jo, de fanns tidigare. Men bara i läsbar form. Nu spelades också musiken, som skval, i specialprogram, i listprogram.

Det var också en tid innan de populärmusikaliska skiljelinjerna drogs upp. Svenskt eller engelskt, hemvävt eller utrikes, instrumentalt eller sång. Snart skulle tiden komma då den som lyssnade på »Tio-i-Topp« skulle säga fy om »Svensktoppen«. För att inte tala om det sena 1960-tal då riktlinjerna drogs upp för att ABBA stod i totalt motsats till Nationalteatern.

I Jan Kotschacks bok (jo, han är Jack Kotschacks son) om Radio Nord skriver han träffsäkert att det tidiga svenska 1960-talet var en förlängning av det sena 1950-talet. En ännu homogen tid av folkhemsframgång, en tid då ett tv-program som »Småstad« verkligen förenade.

Uttrycket allätare brukar ibland förekomma når någons musiksmak efterfrågas. I det tidiga 1960-talet var vi nog alla allätare. Fanns det motsättningar låg de nog mer i sociala klyftor, klassisk musik kontra populärt, jazz också den i motsats till det populära. Men inte minns jag att det var en otillåten ekvation att både gilla country, Jörgen Ingmann och »Kärlek på lasarett«. Inte heller minns jag motsatsen mellan äldre svenskt, exempelvis med Bertil Boo eller just »Kärlek på lasarett«.

»Radio Nord & Radio Syd« är en dubbel-CD. Den ger oss 22 listhits från de båda radiostationerna, åren är 1961 och 1962. Som bonus finns två spår, »Viva Britt Wadner« med Chrichan och »Stick iväg Jack« med Monica Zetterlund. Sistnämnda var etta på den sista topplista Radio Nord sände, en ironiskt sammanställd lista som förstås av låttiteln. (…)

Vid den här tiden, 1960 eller 1961, hade Radiotjänst en omröstning om århundradets schlager, segrade gjorde Ernie Englunds trumpetversion av «Gotländsk sommarnatt» och vad jag minns var det en omröstning som verkligen engagerade och där både både nutid och dåtid speglades i urvalet. Detta skrivet som ytterligare en reflektion över tidsandan. En liknande omröstning i dag skulle med säkerhet bara handla om de senaste listlåtarna.
Jag har skrivit det i andra sammanhang, men tillåter mig en upprepning. Radio Nord var stationen som gjorde mig till en musikalisk allätare. «North to Alaska» var låten som lärde mig gilla country, utan att jag förstod att det var country.

Det var först långt senare jag delade mig, ibland gillande det som var rätt i vissa kretsar, ibland fördömde det som borde ställas i skamvrån.
Förutom all härlig musik – tack Owe Midner ansvarig för urvalet – är den här dubbelplattan en nyttig påminnelse om att bra musik just är bra musik och inget annat.

Frank Östergren på www.rootsy.nu/recension.php?id=1324

——————

När Jack S. Kotschack mitt under brinnande krig 1944 lämnade Finland för att börja ett nytt liv i Sverige kunde han knappast ana att han drygt femton år senare skulle komma att vara centralfigur i en av de mest hätska riksdagsdebatterna dittills, och motarbetad av regering, myndigheter och hela reklambranschen för att han givit Sverige en ny underhållningskanal: Radio Nord. En kommersiell station som sände från ett fartyg på internationellt vatten i Östersjön 1961-1962 och som fick en enorm genomslagskraft hos lyssnarna.

Jack deltog i vinterkriget och fortsättningskriget som frontsoldat i den så kallade Blå Brigaden med bland annat sabotageuppdrag långt inne på ryskt territorium. Under denna tid förlorade han många av sina kamrater i strid, bland andra löparen Gunnar Höckert, guldmedaljör på 5 000 meter vid OS i Berlin 1936. Som judisk finlandssvensk var det naturligtvis en känslig fråga att strida på tysk sida. Vad skulle hända om tyskarna vann kriget? Nå, detta blev aldrig aktuellt och Jack tvingades brådstörtat att lämna Finland efter ett slagsmål under en permission när han skickade en tysk kapten in i en spegel på Hotell Adlon i Helsingfors.

Med tre Leica-kameror som reskapital lyckades Jack ta sig över med båt till Sverige där han kom att etablera sig som affärsman. Mot 1950-talets slut var han etablerad i filmbranschen och initierade projektet Radio Nord i samarbete med kapitalstarka finansiärer från Texas. Detta blev upptakten till en febril verksamhet i regeringen.

Författaren Jan Kotschack berättar den dramatiska historien om Radio Nords uppgång och fall i sin nyutkomna bok Stick iväg, Jack (Premium Publishing). Jan är äldste son till Jack Kotschack och han understryker att bokens syfte är att berätta historien om Radio Nord även om han i sin berättelse ofta kommer in på sin far.

Boken berättar om alla de tekniska och praktiska problem man mötte innan stationen kunde börja sända på mellanvåg 495 meter från en position utanför Nynäshamn den 8 mars 1961. Men det skulle visa sig att svårigheterna bara hade börjat. Sverige på tidigt 60-tal var något av en folkhemstrygg ankdamm och att ”en skum finsk flykting”, som Jack benämndes av Sveriges Radios dåvarande ordförande Per Eckerberg , utmanade radiomonopolet och därmed den svenska administrationen gjorde att den socialdemokratiska regeringen prioriterade kampen mot Radio Nord framför många andra punkter på dagordningen. Bland annat fick ärendet med spionöversten Stig Wennerström vänta trots att fullgoda bevis mot honom fanns redan flera år före hans gripande. (…)

Kanske var Jack S. Kotschack en alltför främmande fågel för att passa in i det svenska folkhemmet. Med sina extravaganta vanor och flotta bilar, sin amerikanska uppbackning och sina provocerande uttalanden sågs han som ett rött skynke av den socialdemokratiska regeringen. Men med Radio Nord rörde han om i grytan och sågs av många i Sverige och Finland som en hjälte och en frisk fläkt som gjorde i alla fall radion roligare. (…)

Ronny Forslund i Hufvudstadsbladet den 27 december 2009

——————

Stick i väg Jack! var just vad Jack Kotschack gjorde lördagen den 30 juni 1962, som var den sista dagen som piratradiostationen Radio Nord genomförde sina sändningar från båten Bon Jour – på internationellt vatten, utanför den svenska kusten.

Då hade verksamheten pågått i 16 månader och Jack Kotschack hade varit den drivande kraften bakom verksamheten, i samarbete med amerikanska intressenter. Stick i väg, Jack ! var för övrigt den svenska versionen av Ray Charles Hit The Road Jack. Insjungen av Monica Zetterlund och den allra sista skivan som spelades från Radio Nord.

Nu har sonen, Jan Kotschack, skrivit en stor och påkostad (jättesnygg layout, många snitsiga bilder) bok om sin färgstarka pappa och hans olika affärsäventyr. En dvd med en tidstypisk reklamfilm medföljer och visst hade texten tjänat på en stilistisk tillstramning, men som bok är detta – som också får betraktas som en studie över folkhemmets obevekliga förvandling (irriterande retstickan Radio Nord tvingade monopolinnehavaren SR att starta såväl Melodiradion som P 3, med vidhängande topplistor) en informativ, ibland direkt spännande och även roande historielektion.

Rolf Nilsén i Norrbottens-Kuriren

——————

(…) Under många år har Jan Kotschack haft flera lådor med Radio Nord-material på vinden. Klippböcker, brev, foton, affischer och annat som han sparat. Han har ofta fått frågan om när han ska skriva en bok om sin far och de dramatiska 16 månaderna då tonerna klingade ut från piratskeppet Bon Jour i Östersjön.

Förutom det samlade materialet på vinden har han skaffat sig ytterligare fakta genom bland annat intervjuer med berörda Radio Nordpionjärer. Han har dessutom forskat i olika arkiv för att ta reda på varför så många i etablissemanget var så upprörda över Radio Nord. Nu är boken skriven med både värme och humor, och en klädsam distans till den karismatiske pappan. (…)

Bonus: en dvd med originalfilmen om Radio Nord från 1961, Låten från båten, medföljer. Den som vill kolla vilken musik som spelades av Radio Nord rekommenderas att skaffa dubbelalbumet Radio Nord & Radio Syd/Topplåtar från 1961-1962, utgivet på skivmärket Riverside. Sammanfattningsvis, radio- och nöjeshistoria samlade på 424 mycket läsvärda och spännande sidor i ett snyggt designat inbundet omslag.

Hans-Erik Bergman i Sundsvalls Tidning

——————

Ibland kan det vara nyttigt att blicka tillbaka och se hur ett parti agerade i en viss fråga. På 1960-talet var socialdemokraterna vid makten och hade varit så länge. Även om regerandet skedde som minoritetsregering så betraktade man sig som ett statsbärande parti.

Därför var det inte så noga att lyssna till oppositionen, den hade ju för övrigt ingen chans att komma till makten. Då styrde och ställde socialdemokraterna lite som man ville även om det alltid talades om det idylliska folkhemmet som omslöt alla. På den här tiden fanns monopol för Sveriges Radio och socialdemokraterna slog vakt om det till varje pris i en tid när utländska stationer började ta för sig. Bland ungdomen var det Radio Luxemburg, som till makthavarnas fasa blev allt populärare därför att här sändes popmusik. Det gjorde däremot inte Sveriges Radio, ångradion som den kom att kallas i folkmun.

Så kom Radio Nord, som startades av entreprenören Jack S Kotschack, piratradion som makthavarna till varje pris ville stoppa. Visserligen fanns sedan tidigare pingströrelsens IBRA-radio, som sände från Tanger i Nordafrika och Radio Mercur, som sedermera kom att heta Radio Syd. Sändningen kom från ett fartyg som låg på internationellt vatten utanför Skåne och därmed kringgicks svensk lagstiftning.

Men det var med Radio Nord som genombrottet för fria stationer kom. Och det störde regeringen och även många andra i det etablerade samhället. Kommunikationsminister Gösta Skoglund tog som sin uppgift att till varje pris stoppa de fria radiokanalerna och i synnerhet populära Radio Nord. Även här skedde sändningarna från internationellt vatten från fartyget Bon Jour, som låg utanför Stockholms skärgård. Första sändningen gick ut den 8 mars 1961 och premiärlåten var Radio Nord-valsen, komponerad och framförd av Evert Taube. Det var skickligt att börja med nationalskalden som alla svenskar älskade.

Regeringen gjorde en plan för att få stopp på denna sällsynta fräckhet och vad som fanns att ta till var störningssändare – det var ju beprövat från kommunistiska diktaturer. Men de planerna realiserades aldrig. Förbud mot annonsering via piratsändare infördes, ja det diskuterades till och med om det gick att kapa fartyget. Åtminstone hävdas detta i den bok som Jan Kotschack (född 1952) skrivit om sin far och Radio Nord-äventyret på Premium Publishing. Tidningen Kvällsstunden har påpassligt uppmärksammat den i en artikel.

Det som till slut knäckte Radio Nord var en lag som antogs av riksdagen 1962 och i vilken all hjälp till Radio Nord ute på Östersjön kriminaliserades. Dessutom förbjöd den svenska företag att annonsera i sändningarna. Det här måste vara ett unikt exempel på hur riksdagen stiftade en lag mot ett enskilt företag för att stoppa dess verksamhet.

Jack S Kotschack och Radio Nord tvingades ge upp. Svenska regeringen hade segrat och krossat ett litet och ofantligt populärt radioföretag. (…)

Ledare i Nya Wermlandstidningen 4 januari 2010

——————

(…) Trots att Radio Nord är ett stort och viktigt inslag i Sveriges radiohistoria har förvånansvärt lite forskats eller skrivits i ämnet. 1971 intervjuades Jack S Kotschack i TV av den legendariske Eric Forsgren, men det lär också vara enda gången han uppmärksammats av SVT. Några skrifter och tidningsartiklar har väl också förekommit, men det där stora, helt genomlysande arbetet om Radio Nord har saknats – tills nu.

Jacks son Jan Kotschack (född 1952) har nyligen på Premium Publishing publicerat en imponerande dokumentation över sin far och hans verk, betitlad ”Stick iväg, Jack!”. (…) Jan Kotschack tidningsman med förflutet bl a på Aftonbladet, har länge funderat på detta bokprojekt, och när det nu blivit verklighet, så är det också ett mycket genomlysande arbete han åstadkommit. Boken handlar inte bara om Radio Nord, utan innehåller också åtskillig annan radiohistorik (…)

Även om Radio Nord var omtyckt bland sina lyssnare, så var det en nagel i ögat på myndigheterna och diverse kulturfolk. Politikerna slet med frågan hur man skulle får bort piraterna på Östersjön, som t o m ansågs utgöra ett hot mot demokratin i vårt land! En riktig fälttågsplan gjordes upp, varifrån kan nämnas åtgärder av  typen störningssändare, införande av förbud mot annonsering via piratsändare, och det fanns t o m en punkt om kapning av fartyget på internationellt vatten! Även Sveriges dagstidningar motarbetade Radio Nord (de var ju delägare i Sveriges Radio) och vägrade att införa piratradions programtablåer. (…)

Det är som jag redan nämnt en diger och uttömmande redovisning som Jan Kotschack åstadkommit, välskriven och mycket initierad. Man får återknyta bekantskapen med de olika hallåmännen och disc-jockeyerna som framträdde i Radio Nord den där hektiska perioden 1961-62: Kaj Karlholm, Sten Hedman, Larsan Sörenson samt inte minst Gert Landin, som man lyssnade på varje onsdagskväll när ”Topp 20” presenterades. Så får man som sagt mycket annat till livs också, gällande allmän radiohistoria i vårt land. T ex att det fanns kommersiell radio i Sverige redan före Radiotjänsts monopol 1925. Och Premium Publishing är åter att gratulera till en dokumentation av högsta klass, helt i linje med Stockholmförlagets tidigare böcker om moderna musik- och underhållningsföreteelser.

Åke Lindberg i tidningen Kvällsstunden, den 4 december 2009

——————

Helsidesuppslag i Dagens Nyheter den 25 januari 2010.

Citat ur artikeln:

(…) Radio Nord tog svenskarna med storm. Succén var omedelbar. När de sänt i två månader tvingades Sve­riges Radio införa Melodiradion för att hänga med.

Stationens dramatiska historia har nu skrivits ned av Jan Kotschack, son till Radio Nords svenske chef Jack Kotschack. ”Stick i väg, Jack!” är rikt illustrerad, spretig i formen, men avslöjar mycket av regeringens maktspel för att få stopp på Radio Nord.

Den kallades piratradio. Och inte bara språkbruket, utan också de etablerade aktörernas panik påminner starkt om vår tids diskussioner om fildelning på internet. Även på många andra sätt förebådar Radio Nord den explosiva frigörelse på medieområdet som ägt rum sedan dess. (…)

Marcus Boldemann i DN

——————

(…) DN har en lång artikel om Radio Nord apropå den bok som nyligen givits ut. Boken heter ”Stick iväg Jack” (översättning av låttiteln ”Hit the Road, Jack” med Ray Charles) och handlar om Radio Nord-chefen Jack Kotschack. Sonen Jan har skrivit den. Jag ska definitivt skaffa den.
Radio Nord är en fantastisk och samtidigt hemsk episod i svensk politisk historia. Precis som flera andra radiopirater vid den här tiden sände man från en båt på internationellt vatten och kringgick därmed lagarna som skyddade radiomonopolet Sveriges Radio. Problemet var att man blev för framgångsrika och att man tog debatten. Dåtidens politiker gjorde allt lagen medgav och lite till för att ta död på den populära radiostationen.
För att förstå omfattningen av det så kallade ”DDR-Sverige” är det viktigt att känna till Radio Nord. Politiken vann och radio Nord lade ner 1962, efter bara 16 månader i etern. Det skulle sedan dröja mer än 30 år tills vi fick fri radio i Sverige…

Per Ankersjö på perankersjo.blogspot.com

——————

DN hade den 24/1 2010 en stor artikel om och emot Radio Nord skriven av Marcus Boldemann. Det är 49 år sedan kampen mot Radio Nord och dess grundare Jack Kotschack var igång och jag själv minns det väl. Jag vet flera som jobbade i Radio Nord’s studio som låg på Kammakargatan i Stockholm. Dom hade blivit friställda från filmbolaget Sandrews och reklamradio var något nytt. Sveriges Radio hade stagnerat och sände mest talade och folkbildande program. Lättare musik sändes varje dag mitt på dagen och som avslutades med en militärmarsch. Så var det på den tiden, men det sändes också runt 1960 program för ungdom med Tomas Bolme och ”popmormor” Kersti Adams Ray. SR på den här tiden sände inte dygnet runt, man hade sändningsuppehåll på förmiddagarna och avslutade sändningarna på kvällen med pastorn på sängkanten och nationalsången å sen var det tyst i etern. Radio Nord sände dygnet runt från en båt som var ankrad utanför Landsort på internationellt vatten. Det var då som ”Hit the road Jack” eller Stick i väg Jack- Monica Zetterlund var populär.

Signaturen gcs på www.hififorum.nu

——————

(…) För oss unga var radiostationerna utanför Sverige friheten kring 1960 när världen tog jättekliv utom Sveriges Radio, som då var språkrör och huvudkanal för socialdemokraternas socialistiska propaganda under ledning av Tage Erlander. Programmen från Radio Luxemburg producerades i London men sändes från just Luxemburg.

I Sverige startade vid denna tid Radio Nord, som sände bra program och den musik, som svensk ungdom uppskattade. Detta var givetvis en stor nagel i ögat på den dåvarande svenska regeringen. Radio Nord sände från fartyget Bon Jour utanför Stockholm och fick finnas kvar under 1961 och 1962. Tio i topp, kvällstoppen och allt vad det heter av ung modern och progressiv musik fanns med.
En särskild lag antogs i riksdagen 1962, som förbjöd Radio Nord. En närmast stalinistisk maktdemonstration på det fria ordet. Vid denna tid insåg vi genast att socialism var motsats till frihet och gjorde valet för oss unga ganska enkelt. Intressant i sammanhanget är att en ensam högerman Allan Hernelius röstade för lagen.

Om de för frihetens så dramatiska åren händelserna 1961-1962 har nu sonen till intiativtagaren Jack Kotschack skrivit en bok.

Under 80-talet kom sedermera allt fler satelliteter upp, som medförde att det då gick att titta på TV från hela världen. En pikant detalj i det fria ordet och socialismens dilemma kan substansieras i den kända socialdemokraten och EU-parlamentarikern Maj-Britt Theorin, som då ville förbjuda paraboler.

Göran Benedicks på gbenedicks.blogspot.com

——————

Missa inte DN Kultur & Nöjes artikel om de svenska radiopiraterna på Radio Nord i början av 60-talet.
Vilken debatt de väckte. På ledarplats skrev DN, när det begav sig ”Här ska inte spillas krokodiltårar på piratradion. Om denna spekulation i narkotika för örat försvinner, finns det kanske också hopp att Sveriges Radio inte satsar för mycket av sin framtid på Melodiradion.”
Likheterna med dagens debatt om fildelning och internets frihet är rätt uppenbara.

Henrik Alexandersson på http://henrikalexandersson.blogspot.com/2010/01/radiopiraterna.html

——————

Under många år hade journalisten Jan Kotschack förvarat lådorna med pappan Jack Kotschacks klippböcker på sin vind. Och under alla dessa år fick han frågan varför han inte skrev berättelsen om de dramatiska månader då pappa Jack sänder Radio Nord från piratskeppet Bon Jour i Östersjön 1961-1962.

Ungefär samtidigt som Sveriges Radio börjar överlåta mycket av innehållsproduktionen till fristående produktionsbolag, är tiden inne. För trots att boken Stick, iväg Jack (med bonus-DVD) handlar om ett 50- och 60-tal som kännetecknas av visioner om radioegna upplevelser, är det en berättelse om kampen mellan monopolet och den fria radion.

Till slut tvingas den frie ner på knä inför politruken. Lagen har nummer 278, ”med förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppet hav”. Och idag ligger fartyget på havets botten utanför fyren Long Sand.

Det är en text med flera lager. Ett porträtt av en far som författaren ser upp till med reservation, en välgrundad kritisk analys av socialdemokraternas mediepolitik, en debatt om underhållning och kvalitet där vänstern ser den ”onda kommersialismen” personifierad i Radio Nords tablå och inte minst ett virvlande dokument om amerikanska investerare och en båt som trots full storm försöker sända ett anständigt program.

Vem var Jack S Kotschack (1915-1988), den finske invandraren med det lustiga efternamnet? Tennisstjärna, snajdare med sportbil och James Bond-klocka, en filmproducent som syns med en grogg i ena handen och Marilyn Monroe i armvecket, en kapitalets futurist som aldrig kollar i backspegeln.

Här är själva problemet och den övergripande poängen i Jan Kotschacks text. En reklamfinansierad, rörlig rundradio mixar Topp 20-listor (Presley och Lill-Babs) med korta inslag ställs mot en tyglad statsradio med föredrag och klockspel. Ungdomskulturen mot bildningskulturen.

Redan i starten står det klart att Radio Nords estetik bygger på antagandet att bra radio görs med lyssnarnas medskapande. Stationen lägger till något extra i sin relation till lyssnarna; maskerader, twisttävlingar, nästan vad som helst som går i underhållningens tecken.

Men Kotschack, vilket författaren också gärna återkommer till, förstår inte rävspelet bakom besluten. Istället går han rätt ut i sändning. 

En slutsats är att Sveriges Radio, kommersiell radio och försäljningen av frekvenser antagligen skulle ha sett annorlunda ut idag om inte Radio Nord med sin blotta existens hade tvingat fram en attitydförändring. Policyn kändes inte utmanande utan hotande. Sveriges Radio svarade med en egen ministerstyrd plattvändarradio: Melodiradion. Det är i stort sett Jan Kotschacks slutsats.

Är man som jag född på 50-talet fungerar berättelsen dessutom som en tidsmaskin. Kvällarna vid mellanvågen och den gamla Radiolan som lyste som en finlandsfärja i mörkret. Mest är det rösterna jag saknar. Rösterna som på något magiskt sätt letar sig över havet, in i en tunn tråd, till ett hyreshus i förorten, och strålar rakt in i mig.

Mikael Strömberg i Aftonbladet 8 mars, 2010

——————

Har med stort intresse läst Din bok Stick iväg Jack!

Själv har jag skrivit en bok om hur Finska radions Melodiradio föddes.

Jag redigerar som bäst boken och siktar på utgivning ännu detta år.

Radio Nord påverkade utvecklingen i Finland lika mycket som den påverkade Melodiradions födelse på Sveriges Radio.
I min egen bok går jag tillbaka till bakgrunden, USA:s top 40-stationer och förstås Radio Nord.

Jag tycker att utvecklingen symboliseras av fotot på sidan 18 i din bok. Där skakar Gordon McLendon, Robert Thompson och din far hand i Stockholm år 1959.

Pentti Kemppainen, via email

——————

Tack för att du skrev och gav ut den trevliga Radio Nord boken. Jag var en trogen Radio Nord-lyssnare. Jag identifierar mig nästan med Hans-Gunnar Larsson i Blackeberg som du nämner i slutet av boken. Liksom Hans-Gunnar missade jag nästan aldrig Topp-20.
Jag blir både glad och ledsen när jag läser ”Stick iväg Jack”. Glad över den härliga RN perioden.
Ledsen över politikernas agerande, det var ju helt befängt. Det var inga snälla tankar jag hade om Gösta T Skoglund. Jag är väl lite långsint, är nog i den skara, som du nämner i boken, som fick ett livslångt hat till sossarna, och även till centern.
Jag minns att jag ”vakade ut” RN sista natten 30 juni -62. Jag grät när stationen tystnade. Grät
också de gånger din pappa läste upp meddelandet att RN skulle stänga. Jag beundrade din pappa mycket för att han startade RN.
Hittade nyligen mitt gamla medlemskort i ”Elefantskådarklubben”. Det var en ploj av Sten Hedman, han startade klubben i Nordmorgon. Sten var för övrigt en av mina tre favoriter på RN tillsamans med Larsan och Gert Landin.
Larsan gick ju bort tidigt men jag visste inte att även Gert är död. Jag läser i princip alla smånotiser i Expressen och borde ha sett det om det stått där.
Namnet Siv Wastesson som du nämner i boken, känner jag också igen. Jag har ett litet RN häfte med alla topp-20 listorna och där är hon en av utgivarna
Att ”Bon Jour” gick vidare till England hade jag missat trots att jag hörde en hel del på Radio London och Radio Caroline.

Bengt Nilsson, Färjestaden via email

——————

Har just läst färdigt Din bok om Radio Nord.

Jag tycker den är lysande. Jag var 16 år när RN började sända. Jag lyssnade mycket. Det var något helt nytt. Än idag minns jag att jag låg i sängen och lyssnade på Monica Z den sista kvällen innan bärvågen försvann helt. Tror t.o.m. att jag har dom sista minuterna inspelade.

Då visste man ju inte så mycket om ”cirkusen” kring stationen. Mycket intressant att läsa om hur det gick till i verkligheten, men samtidigt skrämmande läsning. Eckerbergs prat om att RN äventyrade demokratin var ju precis tvärtom. Att förbjuda RN var ju ett brott mot demokratin. Man ville styra vad folk skulle lyssna på.

Men som Du skriver, det var ett annat Sverige.

Urban Ekholm, via email

——————

Först vill jag tacka Dig att Du skrivit boken ”Stick i väg Jack” mycket bra.

När Radio Nord sände var jag 16-17 år och hela projektet innehöll allt som jag i den åldern önskade. Så det var den mest spännande och händelserika tilldragelse för mig under denna tid som Radio Nord var i luften. Min största önskan då var att börja arbeta på båten som radiotekniker eftersom jag blev radioamatör i unga år och fortfarande är aktiv. Men ville först avsluta en yrkesskola som jag nyligen börjat. Nu blev det ju tyvärr inte så eftersom Radio Nord var tvungen att sluta sin verksamhet. Men jag var i kontakt med Radio Nords kontor och fick en del material. När jag gick på yrkesskolan så stod en radio alltid påslagen hela nätterna, om man vaknade så kanske det var något nytt som hänt på båten eller någon ny spännande nyhetshändelse.

Eftersom jag aldrig fick möjlighet att besöka Bon Jour så har jag byggt en modell av båten efter fotografier från olika tidningar som jag lyckats samla på mig. Den är 80 cm lång och antennmasten 63 cm hög.

Sparade också alla tidningsartiklar som jag fick tag på där Radio Nord nämndes. Köpte också boken skriven av Din far ”Radio Nord kommer tillbaka”

Jag bandade också en hel del program och reklaminslag.

Beundransvärt gjort av Din far att kunna genomföra Radio Nord projektet trots alla motgångar.

Fick Du själv följa med och besöka båten någon gång? Du var ju inte så gammal när Radio Nord sände så Din far vågade kanske inte ta med dig ombord.

Karl-Axel Axelsson, Åtvidaberg, via email

——————

Tack för en jätteintressant historia. Redan som litet barn (född 1950) var jag mycket intresserad av radio, såväl apparaterna som mediet. Radio Nord lyssnade jag på så mycket jag kunde, jag hade en egen gammal apparat för mellanvåg. Med lite antennförbättringar gick det utmärkt att få in sändningarna i mitten av Västergötland. Känner igen det mesta från sändningarna nu när jag läser. Speciellt topp 20 med Larsan Sörensson. Vart tog Han vägen sedan?. Det är märkligt att sändningstiden endast var 16 månader. I mitt perspektiv känns det som betydligt längre.

Ute på landsbygden i Sverige fanns knappt ens grammofoner vid den här tiden, och det mesta av den nya musiken fanns överhuvudtaget inte tillgänglig. Det som fanns var Radio Luxemburg sent om kvällarna. Därför var Radio Nord ett genombrott som skapade ett musikintresse som inte går att beskriva i nutid. Tack även för Din biografi om Jack. Ett fint porträtt av en annorlunda man än den stöpform som dåvarande folkhemmet krävde. Jag förstår att det finns mycket text att tillägga mellan raderna, men det förstärker ju bara mystiken.

Gunnar Ingvarsson, via email

——————

På min önskelista till tomten hade jag boken om Radio Nord. Tomten gav mig den och nu har jag läst den.

Vilket nöje – och vilken spänning!

Jag lyssnade själv på Radio Nord som grabb och det är ju ingen som helst tvekan om att din far här gjorde en god gärning.

Tråkigt att Radio Nord inte fick vara kvar, men Melodiradion och P3 som efterföljare utvecklades. Och där fick jag min plats som programledare och producent i 40 år.

Gert Landin var min ersättare många gånger i Svensktoppen under semesterperioder, Sten Hedman och jag var kollegor på Hänt i Veckan några år och Pelle Lönndahl träffar jag lite då och då.

Det var kul att läsa om dessa. Ja, hela boken, som jag nästan sträckläste, var en stor upplevelse.

Nu till min fråga; något du inte nämnt om i boken. Vad hände med Larsan Sörensson? Vart tog han vägen efter Radio Nord? Han lever kanske inte idag?

Denna information skulle komplettera innehållet och jag hoppas du kan svara på frågan.

Tack för att du skrev boken om en älskad radiostation, kreativa människor och urtråkiga politiker.

Kent Finell, via email

——————

Ett stort tack för en fantastisk läsupplevelse! Min far, nyss fyllda 88, gav mig ”Stick iväg, Jack” till julklapp.

Boken väckte varma minnen av våra stunder vid radioapparaten somrarna 1961-62. Under vintern kunde vi inte lyssna på Radio Nord, men stationen hördes mycket bra i Hangö, på den yttersta sydspetsen av Finland, där vi bodde om somrarna.

Spännande läsning – arkivbreven belyser väl det politiska spelet i ”demokratidiktaturen” Sverige på 60-talet…  Mest nostalgi väckte Topp-20 listorna i slutet av boken. Trots att jag fyllde bara 10 år sommaren 1961, och inte har hört låtarna på snart 50 år, kände jag igen flertalet av titlarna, och kommer t.o.m. ihåg melodierna och orden! Mina egna favoriter, då, var förstås de svenskspråkiga, med Owe Thörnqvist i spetsen, men även ”Putti Putti” och ”I’ve told every little star” ligger inetsade i hjärnan!

Jan-Eric Nyström, Helsingfors, via email

——————

Jag har i natt med mycket stort intresse suttit och läst och bläddrat i boken och jag tycker du har gjort ett fantastiskt jobb!

Även för mig, som växte upp i Finland, var Radio Nord en revolution. (Och bidrog nog till att jag med åren själv hamnade i branschen.) Hörbarheten i Helsingfors varierade. Men ute i skärgården öster om Helsingfors kunde den sommartid vara perfekt – under förutsättning att man tog med sig transistorn upp på berget på ön (Kitö) och höll sig i närheten av en el- och telefonkabel som gick över ön. Något elektromagnetiskt fenomen antar jag.

Dock undrar jag (och säker många andra lyssnare i det dåtida sydöstra Finland) över en sak:

Under hela Radio Nord-tiden hände det till och från att en mycket stark morsesignal la sig precis på Radio Nords frekvens och tutade och störde, åtminstone i och öster om Helsingfors. För ”vanliga” lyssnare kunde det vara olidligt. Jag som pysslade med DX-ing (en numera utdöd hobby) var van vid den här typen av störningar, men de var ju inte kul att lyssna på. Finns det någonstans i ”Radio Nord-forskningen” uppgifter om vad det kan ha varit för en sändare som ständigt var inne och stökade på frekvensen? Jag har varit inne på allt från en hemlig störsändare hos de finländska telemyndigheterna (Post- och telegrafstyrelsen), till störsändare i det då kommunistiska Estland.

Jan Mosander, via email

——————

Ibland behövs det någon som rör om i grytan för att utvecklingen ska ta ett språng. Storfräsaren och entreprenören Jack Kotschack var en sådan. Han startade Radio Nord för snart 50 år sedan och lade grunden för den moderna musikradion, men tvingades snabbt att sluta. P 1:s kulturdokumentär ”K1” berättade i veckan den spännande berättelsen om hur de svenska myndigheterna stoppade projektet.

Under 1961 och 1962 sände Radio Nord nyheter, popmusik och reklam från en ombyggd vedskuta med namnet ”Bon Jour” som låg förankrad på internationellt vatten utanför Ornö i Stockholms skärgård. Sändningarna, som pågick dygnet om, nådde en publik på 250.000 människor i Mellansverige och uppfattades av myndigheterna som ett hot mot den svenska bildningsradion. Just den förmiddag som Radio Nord startade sina sändningar hade P 1 sändningsuppehåll fram till lunch då man sände tolvslaget och ”Dagens dikt” och därefter ett föredrag om ”ekonomisk gödsling”. Senare på dagen började P 2:s sändningar av klassisk musik. Radio Nord var inte sena med att häckla Sveriges Radios officiösa utbud och formulerade ordspråket ”Bättre en station i det våta än två torra”.

Programmen spelades oftast in i en studio på Kammakargatan i Stockholm och ljudbanden skickades sedan ut till sändarfartyget med hjälp av ett sportflygplan som släppte ned dem i vattentäta kapslar.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen såg allvarligt på ”piratradiosändningarna” och diskuterade handgripliga metoder som att kapa fartyget, starta störningssändare och förbjuda import av radioutrustning för att få ett stopp på verksamheten. Men det slutade med att en ny lag infördes år 1962 som förbjöd annonsering i radio – och Radio Nord tystnade.

Resten är historia. Samtidigt fick Sveriges Radio friska pengar från staten för nya satsningar som Melodiradion och senare P 3 som – frånsett reklamen – påminde mycket om Radio Nord. ”K1:s” dokumentär bygger på boken ”Stick iväg Jack!” som Jan Kotschack skrivit och som handlar om hur hans pappa drev igenom det historiska radioprojektet. ”Det hade säkert hänt ändå. Men Radio Nord påskyndade utvecklingen med kanske åtta till tio år”, menar Jan Kotschack.

I dag finns ett 90-tal lokala reklamradiostationer i Sverige, samordnade i två stora radiofabriker. Deras ständiga krav är att få tillgång till en rikstäckande reklamfinansierad kanal att sända på ungefär som TV 4 har på tv-sidan. Hittills har regeringen sagt nej eftersom det skulle innebära att Sveriges Radio måste maka på sig och ge upp några av sina frekvenser i den trånga analoga etern. Och att göra som med televisionen – slopa trängseln i den analoga världen och övergå till digitala sändningar där alla får plats – det är det ingen som vågar satsa på eftersom miljontals radioapparater (FM) i landet då skulle behöva bytas ut.

Clas Barkman i Dagens Nyheter den 27 oktober 2010

——————

Janne,

Din bok är utomordentligt bra skriven (jag är normalt försiktig med orden). Den har en skön balans mellan fakta, dina egna beskrivningar, underbart autentiska och andra bilder, faksimiler, snyggt redigerad och den innehåller humor och politiska avslöjanden.

Radio Nord var inte enbart en milstolpe inom den svenska etern – den var också en braständare för en snabbare utveckling av Sveriges Radio. Det som det dåvarande etablissemanget ondgjorde sig över framstår i historiens ljus som en liten beskedlig radiostation som ville sprida glädje och sända oförargliga nyheter. Att den också ville tjäna pengar är ingenting att orda om.

Men under min stalinistiska period var detta något verkligen skumt och skulle bekämpas! Jag ska erkänna att jag tillhörde etablissemanget vid den tiden. Jag stod på Statens sida. O, ja. Vid närmare eftertanke minns jag inte exakt hur jag tänkte annat än att Staten hade rätt. Det räckte för mig.

”Här ska inte sändas något kommersiellt skit från Östersjön. Ligga där och guppa och göra sig märkvärdig. Dessutom har skutan någon sorts bekvämlighetsflagg och dessutom Jack och compani: Känner ni inte till att i Sverige har vi INTE reklamradio! Den är förbjuden! Och hör sen!” Vi har Sveriges Radio och den räcker mer än väl sa jag högt men tänkte själv: Vilken dålig musik Sveriges Radio har.

I dag skäms jag, Janne, över mitt ursinniga motstånd mot Radio Nord. Ursinnigt? Ja, det är rätt ord. Rent av hatiskt ibland. Jävla skitstation – ungefär så tänkte jag. På olika sätt argumenterade jag mot denna förskräckliga kommersiella skräpstation som i ledningen dessutom hade en kille med ett efternamn som jag hade svårt att stava till.

(…)

Ur motståndet mot Radio Nord kan man skymta rasistiska tillmälen, framförda av, naturligtvis, höga företrädare för Staten med Håkan Sterky och Per Eckerberg i spetsen.

Curt Carlsson, journalist, Hisingen, via email

——————

Den kommersiella radiostationen Radio Nord levde endast 16 månader på ett fartyg i början av 1960-talet – men vilket liv det blev.
Sveriges Radios högsta chefer höll krismöten. Riksdagen debatterade och regeringen rasade. I ett hemligt PM övervägdes drastiska åtgärder: störningssändare, ny lagstiftning – eller helt enkelt att kapa fartyget!
– Politikerna blev överraskade. De var inte beredda på utvecklingen, säger Lars-Åke Engblom, medieprofessor i Jönköping. (…)

Jan Kotschack, son till piratstationens grundare, säger att hans far egentligen inte hade några mediepolitiska avsikter med Radio Nord.
– Hela grejen var att göra bra business. Från första dan gjorde han klart att det inte fick handla om politik eller religion – bara underhållning. Han kunde inte förstå vad problemet var. Radio Nord var aldrig olagligt, det låg på internationellt vatten och bröt möjligen mot lagens anda, säger Jan Kotschack.
I sin bok ”Stick i väg, Jack!”, som gavs ut 2009, berättar Jan Kotschack hur det gick till när hans pappa i juni 1959 kom hem från USA med en idé om kommersiell radio. En filmproducent och radiostationsägare i Texas vid namn Gordon McLendon var initiativtagare och finansiär. Båten var en tremastad stålskonare från Kiel i Västtyskland. Den registrerades i Nicaragua och chartrades sedan av ett bolag i Liechtenstein.
Trots att fartyget låg väl förankrat utanför Ornö var det i högsta grad på kollisionskurs med regeringen. En finsk flykting med det konstiga namnet Kotschack utmanade radiomonopolet och lagstiftningen. Dessutom försökte Radio Nord köpa över Sveriges Radios största stjärna, Lennart Hyland!

(…)

Personen Jack Kotschack retade också upp många. Han var en driven affärsman, utåtriktad och inte skraj för något – utom havet. Han undvek så mycket han kunde att besöka fartyget Bon Jour.
– Han var en showman. Han älskade människor, och var totalt orädd för alla. Han kunde träffa världens mest kända och bara gå fram och hälsa. Han utgick från att alla ville träffa honom, säger Jan Kotschack.
Det är därför det finns en fin bild från Hollywood 1960 av Jack Kotschack när han med en drink i ena handen håller om den tidens kanske största stjärna, Marilyn Monroe.
– Jag undrar om det finns någon annan svensk som har fotats med Marilyn Monroe på det viset, säger Jan Kotschack och skrattar. (…)
Jan Kotschack menar att Radio Nord hade en helt avgörande roll i radions utveckling i Sverige i början av 1960-talet.
– De hade topplistor, sändning dygnet runt, nyheter varje timme – inget av det fanns hos Sveriges Radio. Men de fick på nolltid resurser för att konkurrera ut piratradon, säger han. (…)

Lars Lindström i Expressen 16 februari 2011