Rocken kommer till Sverige

 

Från USA kommer mycket av det som yngre svenskar är intresserade av 1959. Långa och glittriga bilar, ”amerikanare”, och den nya musiken rock&roll, med Elvis Presley som främsta namn. Ungdomarna har under 1950-talet börjat få en egen identitet, som grupp och som individer. Det är ingen tillfällighet att den första ”elevriksdagen” hålls i Stockholm på hösten 1959. Eller, för den delen, att ungdomsbrottsligheten diskuteras i riksdagen. Riksdagen antar också ett förbud mot innehav av s k springstiletter.

För många ungdomar är musiken viktig. Man samlas i grupper kring transistorapparaten för att om möjligt få lyssna på någon idol. De som vill höra rockmusik i Sveriges Radio har dock inte stora möjligheter. Varje lördag skyndar man hem för att mellan klockan 13.30 och 15.00 höra Carl-Gunnar Hammarlund presentera programmet ”Sveriges Bilradio”. Hammarlund har nämligen för vana att spela en eller två rocklåtar.

De första svenska försöken att spela in rock görs av jazzmusiker. Bill Haleys Crazy Man Crazy, i original inspelad våren 1953, kommer i två svenska versioner bara något halvår senare. En med Gunnar ”Siljabloo” Nilsson och Carl-Henriks Norins orkester och en med Ernie Englund and His Crazy Men.

Både Siljabloo (klarinett) och Ernie (trumpet) är instrumentalister, men sjunger också en hel del – med den lite hesa stil som ofta utmärker blåsare. Det blir också Siljabloo – nu med Arne Domnerus orkester – som gör första svenska versionen av Rock Around the Clock, i oktober 1955.  Bland de renläriga skulle knappast dessa första svenska försök i genren kallas för rockmusik, och inte ens de ansvariga såg det nog så. Det var snarare lite vildare vokaljazz man sysslade med, Ernie Englunds sånginsats kallas också på etiketten för ”shouting”.

Några rockartister finns ju inte i Sverige vid den här tiden så det blir jazzmusiker som får försöka sig på svenska versioner av den nya musiken från USA. Jazzmusikerna hade dock inte alldeles lätt för att spela enkelt och avskalat, det blir ofta lite för utsmyckat och mjukt och utan den markerade rytmen.

Också i Sverige är filmen Vänd dem inte ryggen! startskottet på rockmusikens entré i de lite bredare lagren, dvs bland ungdomarna. Ledmotivet, låten Rock Around the Clock med Bill Haley, säljer en hel del skivor i Sverige under hösten och vintern 1955, givetvis hjälpt av filmen.

I maj 1956 startar programmet Sveriges Bilradio i Sveriges Radio. Grundtanken är att man ska spela populära skivor och ha handfasta råd om trafik och skötsel av bilar. Bakgrunden är att privatbilismen nu börjar bli stor i Sverige, och att det finns många nya bilförare som förut inte haft råd med annat än moped eller motorcykel. Programledare för det nya programmet blir – efter förslag från Lennart Hyland – rallyprofilen Carl-Gunnar ”C-G” Hammarlund. Sveriges Bilradio är ett önskeprogram, och redan från början kommer det en strid ström brev – ofta upp mot 2 000 i veckan. En hel del av breven kommer från vad redaktionen identifierar som ”skinnknuttar” som vill höra rockartisterna Elvis Presley och Little Richard.

Skinnknuttarna och deras tjejer, spättorna, går i jeans och, förstås, skinnjackor. Ibland åker de också motorcykel. Den gängse bilden är att de är arbetarungdomar som inte studerar vidare vid läroverket. Om du går på läroverket så lyssnar du nämligen på tradjazz, så kallad dixie. Men skinnknuttarna gillar rock. På lördagseftermiddagarna spelas därför ofta en eller två rocklåtar hos C-G Hammarlund i Sveriges Bilradio.

Annars är det fortfarande jazzen, den s k ungdomsjazzen, som radioföretaget lite motvilligt satsar på för att nå ungdomen. Under radiosäsongen 1955-56 (höst-vår) så får t ex programmet Spisarhörnan med Olle Helander utökad sändningstid. Det tycker inte kontrollorganet Radionämnden är bra, utan klagar på ungdomsjazzens utbredning i radion. Programtjänstemännen svarar då att ”man måste tillgripa alla lämpliga metoder för att få ungdomen aktivt intresserad av värdefulla program och den enda verkliga lyssnarmagneten var och förblev jazz”. I klartext: För att få ungdomarna att lyssna på radio överhuvudtaget måste vi locka med lite jazz.

Jazzen fortsätter att vara stor och får flera egna program i Sveriges Radio under de kommande åren.

Under andra halvan av 1956 börjar dock rock&rollen så smått märkas i Sverige. Skivimporten är fortfarande ganska liten och det finns inte så många radiostationer att lyssna på. Radio Luxembourg är det vanligaste alternativet på kvällar och nätter.

Elvis Presley har på allvar börjat röra om på de amerikanska hitlistorna. En ung vit artist med det rätta utseendet och hippa kläder, och med en musikalisk bakgrund i den amerikanska söderns alla stilar; country, gospel, rhythm&blues. Nu börjar rocken bli något att räkna med, det här är ett gyllene tillfälle för ungdomarna också i Sverige att flytta över från tradjazz och töntig schlager till något nytt och lite farligt.

På sensommaren 1956 börjar ungdomstidningen Bildjournalen att haka på det nya. Rock&roll är i inledningsskedet först och främst en dans.

 

Vi har hämtat nyheten från Amerika, där den vållat revolution i danssalongerna – och insändarstorm i tidningarna. Den har introducerats i Sverige lagom till inomhusdansens början landet runt. Uppståndelsen är redan stor. Inget tvivel om saken – ungdomens still i höst blir ROCK’N’ROLL!

 

Men det gäller att ha något att dansa till också, och här är inte situationen så ljus för de svenska ungdomar som vill lyssna på heta skivor. Bildjournalen kan dock hjälpa till: Vi skänker bort 100 skivor med dagens toppmelodier i USA – månader innan ni kan köpa dem i Sverige!

 

Hur många gånger får Ni inte höra talas om en underbar melodi, som gör jättesuccé i Amerika – kanske Ni till och med uppsnappat den på AFN eller någon annan utländsk radiostation. Om Ni drömmer om att få lägga den på Er egen grammofon, njuta av den själv, samla gänget till spisarafton och visa att Ni är med på det senaste inom schlagervärlden. Nu kan det bli verklighet genom Bildjournalens nya skivservice! (…) Era vänner kommer att avundas Er när Ni kan skryta med att ha fått den allra nyaste USA-schlagern långt innan de kan hitta den härhemma.

 

Rocken är ännu inte etablerad som en specifik musikstil i Sverige, därför talar man i notisen om utlottningen fortfarande om ”schlager”. Sveriges Radio är inte särskilt på hugget, så ungdomarna får förlita sig på att ”uppsnappa” de nya låtarna från USA på Radio Luxembourg eller via AFN (Armed Forces Network), det radionätverk som täckte in de amerikanska styrkorna i Europa.

Ännu så länge skriver Bildjournalen om den nya musiken på sin jazzsida, mer etablerad är den inte. Ungdomarna, det nya begreppet tonåringarna, har ännu inte riktigt fått musiken som verktyg för att identifiera sig själva som grupp, och kanske som rebeller. Men det är på gång. När filmen Rock Around the Clock har premiär i Göteborg den 8 oktober 1956 har en massa ungdomar samlats utanför biografen på Götaplatsen och det blir bråkigt. Uppenbarligen är tonåringarna inspirerade av att de läst om liknande händelser i utlandet.

Bill Haley och givetvis Elvis Presley är på väg att bli stora i Sverige, sedan är det inte så många fler ur den första generationens rockartister från USA som är särskilt kända här i landet. Det finns inte tidningar som bevakar vad som sker på musikfronten i USA, och i radio och TV så syns inte den nya musiken till. Redaktionen på Bildjournalen klipper notiser ur engelska tidningar för att få ett hum om vad som händer i rockvärlden.

Rocken i sina olika former är ännu inte är helt dominerade, varken i USA eller England. Det finns fortfarande utrymme för välkammade artister som Perry Como, Patti Page eller Doris Day, sångare som inte inspirerar till någon revolt. Före detta discjockeyn, den vite helyllekillen Pat Boone är också på väg att bli stor med sin egen specialitet, lite mer nedtonade melodiska versioner av låtar som Little Richards Tutti Frutti.

 

***

 

Rocken kommer alltså lite droppvis till Sverige, ofta via England. Under 1956 börjar det dyka upp svenska rockartister, och i början av 1957 görs vad som anses vara de första ”riktiga” svenska rockinspelningarna. Först ut är Rock-Rolf (också känd som Rolf Wallentin, riktigt namn Rolf Larsson) från Landskrona som i januari-februari i Malmö spelar in en EP med låtarna Stockholm rock, Rock a beatin’ boogie, ABC boogie och Du måste lära dig rock. Strax efter kommer Chris Lennert (Kurt Lennart Karlsson) från Göteborg med sin EP. Enligt tidens sed, och efter önskemål från grammofonbolagen, sjunger de på svenska.

Elvis Presley är helt etablerad som den kommersiellt gångbare rockkungen i USA med Billboard-ettor som Heartbreak Hotel, Don’t Be Cruel/Houng Dog och Love Me Tender under 1956. Och lite bakom kulisserna finns sådana svarta pionjärer som Little Richard och Chuck Berry.

Elvis är fortfarande ganska ensam om att ha gjort i intryck i Sverige. Under första halvan av 1957 får han lite oväntad konkurrens av calypsosångaren Harry Belafonte som via Englandslistan hittar hit med låtar som Banana Boat Song och Island In the Sun. Rock spelas fortfarande sällan i radion. På våren 1957 börjar programmet Tonårsträffen i Sveriges Radio. I Bildjournalen deklarerar programledarna: ”Vi vänder oss till både knuttar och dixie … den enda punkt där vi är helt bestämda på är att vi avskyr rock’n’roll.”

Från England kommer också Tommy Steele och skifflemusiken. Tommy är Englands egen rockkung, en glad underhållare med rufsigt ljust hår som gjort sina första skivor under 1956 och hamnat på förstaplatsen på Englandslistan med sin tredje singel. Det dröjer inte länge innan Tommy är introducerad som den stora rivalen till Elvis i Sverige. Från hösten 1957 och genom 1958 pågår kampen mellan Elvis och Tommy, och det är mycket viktigt att hålla på ”rätt” rockkung. Bildjournalen, och flera andra tidningar, anordnar också omröstningar kring vem som är bäst. Elvis ses som den tuffare, hårda killen – den lite farlige, klassiske ungdomsidolen. Tommy är mer den charmige killen i huset bredvid, mer tillgänglig och sprallig. (I Bildjournalens stora omröstning vinner Tommy Steele knappt, kanske för att han i april 1958 uppträtt i flera svenska städer.)

Elvis-eller-Tommy-frågan för upp rockmusiken i det allmänna medvetandet. Under hösten 1957 börjar rocken alltmer göra avtryck på danspalatset Nalen i Stockholm, framför allt på den lite mindre scenen Harlem. Amatörerna får uppträda på Kabaret Nalen, och hit går skivbolagsfolk och journalister för att se om de kan hitta något fynd.

Här föds de svenska rockkungarna.

Rock-Ragge and His Four Comets är de första i den nya vågen som kommer upp på scenen i Harlem. Ragnar Nygren och hans kompisar hade börjat spela tillsammans under sommaren och debuterar med några Gene Vincent-låtar. Det lät ganska stökigt och fränt. I Ragges band spelar Boris Lindqvist piano, och det dröjer inte särskilt länge innan han gör egen karriär som Rock-Boris.

Karl-Gerhard Lundqvist går också på Nalen. Han har uppträtt i några mindre amatörtävlingar, men på senaste tiden mest tränat rock hemma i Västerås. Som många andra har han inspirerats av Elvis som han hört i Sveriges Bilradio. Nu vågar han sig upp på scenen. Under hösten 1957 uppträder de tre blivande rockkungarna på Nalen, tillsammans med bl a ”Sveriges rockdrottning” Rock-Olga (Birgit Jacobsson).

Den förste som får skivkontrakt är Ragge som med sitt band spelar in en skiva med Teach You How to Rock på Decca i december 1957. På den skivan är fortfarande Boris med som pianist. Men snart är han värvad till Sonet, där Boris and His Jailers spelar in Doomsday Rock (domedagen, kom ihåg kalla kriget). Nu sjunger alla på (ganska hemmagjord) engelska. Svenskan får användas i schlagersammanhang.

Karl-Gerhard Lundqvist spelar på IBM:s Luciafest 1957, och får via företagets PR-chef kontakt med jazzmusikern och skivbolagsdirektören Simon Brehm på Karusell. Lundqvist blir nu Little Gerhard och spelar in Wake Up Little Suzie kompad av Karusells studiomusiker i januari 1958.

 

***

 

Rocken börjar nu bli etablerad och Sveriges Radio startar programmet Spisarparty – med underrubriken ”delvis Presley, delvis jazz” – i december 1957. I genomsnitt spelar man en tredjedel rocklåtar per program under de 90 minuter som programmet varar. (Fast i ärlighetens namn var det fortfarande lite osäkert vad som var rock…) Elvis och Tommy Steele har ofta flera låtar med. Första tiden hörs också artister som Fats Domino, Little Richard och skifflekungen Lonnie Donegan från England.

Lonnie Donegan är en före detta tradjazzmusiker som spelar amerikansk folkmusik på sitt eget sätt; med gitarr, banjo, tvättbräda och antingen en ståbas eller en tea-chest bass, en bas gjord av en gammal fraktlåda för te med ett kvastskaft och strängar på. Från början är Lonnie Donegans ”skiffle breaks” pausunderhållning i Chris Barbers tradjazzband, där Lonnie är med. Hans musik blir så populär att han startar eget. Redan hans första skiva Rock Island Line blir en jättesuccé.

Skiffle är en glad och tillåtande musik, och många börjar spela. En eller flera gitarrer, någon slags bas och morsans tvättbräda att gnida på för rytmen – svårare än så är det inte. Både i England och Sverige talas det om tusentals grupper som spelar skiffle. Storhetstiden för skifflegrupperna är kort, ett drygt år från hösten 1957 och genom 1958. Sedan är det över. Många som är seriöst intresserade av musik jobbar dock vidare, som The Quarrymen i Liverpool – senare kända under namnet The Beatles.

De svenska rockkungarna Ragge, Boris och Little Gerhard hörs nu på radio, och vid rockgalor på många ställen i landet. Tävlingsmomentet – vem är bäst, vem är kung? – har tagits över från Elvis-mot-Tommy-kampen och t ex Bildjournalen har återkommande omröstningar. De tre svenska rockstjärnorna är samtliga på tidningens omslag i februari 1958, tillsammans med utförliga presentationer inne i tidningen. Hela tiden går det ut på att välja vem som är ”kung”. Temat går också igen på konserter runt om i landet: Little Gerhard väljs i maj 1958 till Sveriges rockkung, och senare samma år i Oslo till Nordens dito. Men det finns också en massa lokala varianter: Skånes rockkung, Dalarnas rockkung – eller t o m det geografiskt ganska specifika ”Saltsjöbadens Tommy Steele”, en titel som föräras Rock-Krister i Nacka-Saltsjöbadens tidning. Alla kunde nästan vara kung någonstans, om man bara hittade rätt tävling. Lite speciellt är det att tävlingsmomentet är så starkt förknippat med rockmusiken i Sverige under de här åren. Kanske har det att göra med fotbolls-VM 1958, eller boxaren Ingemar Johansson marsch mot en VM-match.

Under sommaren 1958 kommer också den enda låt med en svensk rocksångare som blir en verklig försäljningsframgång på skiva: Little Gerhards insjungning av Louis Primas Buona Sera som säljer över 100 000 exemplar. Fortfarande håller dock många svenska recensenter avståndet till allt som kallas rock. Redaktör Chris Olausson, Orkester-Journalen, skriver t ex så här apropå Little Gerhard: ”Tonåringarna fick sin sommar räddad tack vare den svenske rock-and-roll-’kungen’ Little Gerhard vars plagiatversion av amerikanaren Louis Primas Buona Sera såldes i rekordupplagor, men också fick uppbära mycket kritik för sin ogenerade ’skivstöld’.”

Jazz och schlager fick utan problem fick övertas av svenska artister – men Little Gerhard kallas plagiatör och skivtjuv, och förstås kung inom citationstecken. Nu har detta ingen betydelse längre – rocken som attityd hade slagit igenom också hos många svenska ungdomar. Rockkungarna har ersatt den välkammade schlagersångaren som tjejernas drömprins och grabbarnas föredöme. Internationella filmstjärnor som går att sortera in i samma fack – typ Marlon Brando och James Dean (tyvärr död) – fungerar också bra som idoler.

I oktober 1958 rycker Elvis in i lumpen i Västtyskland, men hans film King Creole kommer till Sverige i slutet av månaden. ”Titelspåret blev en bestseller bland de yngre ungdomarna”, som det står i en årskrönika från den här tiden. Timmen Tumba, med ishockeyidolen Sven ”Tumba” Johansson som programledare, sänds i radio. Här har man också en tävling mellan rocksångare. Little Gerhard vinner, före Rock-Boris och Rock-Ragge. Little Gerhard får även göra en turné till Västtyskland, och besöker där självaste kungen Elvis (bildbevis finns).

Under en period har alla svenska skivbolag haft rockartister som åtminstone fått göra en eller två EP-skivor. Nu börjar dock den stora rockvågen ebba ut i Sverige, skivsläppen blir allt färre liksom galorna. Många av rockkungarna återgår till sina vanliga jobb. Och som en lämplig avslutning, hela varvet runt från Snoddas, så kommer under 1959 Sven-Gösta Jonsson – den rockande samen – med sin storsuccé Vid foten av fjället på en EP som också innehåller Jokkmokk Rock. Nu är vi tillbaka till det svenska idiomet, och också till den längtan och hembygdskänsla som präglat Snoddas och Flotttarkärlek. Hur kan man annat än älska den första textraden: ”Jag är lapp och jag har mina renar…”

Vid foten av fjället bygger på Red River Rock, en instrumental rockversion av en gammal folksång som blev en stor hit med det amerikanska instrumentalbandet Johnny and the Hurricanes 1959. Det bandet, men framför allt engelska The Shadows, visar vägen in i nästa musikstil som slog i Sverige: ståltrådspopen med elgitarren som huvudinstrument i de instrumentala låtarna. Stora svenska band är The Violents och The Spotnicks (i rymddräkter). Man tar vad man hittar – folkvisor, skillingtryck, gamla schlagers och gör gitarrock (eller pop) av det. Violents har en jättehit med Alpens Ros, och Spotnicks hamnar på Englandslistan med sin version av den israeliska folksången Hava Nagila. De svenska ståltrådsbanden har en i sanning unik repertoar som bland annat innehöll sånger som Tre Trallande Jäntor, En sliten grimma, Den gamla moraklockan, Johan på Snippen och Små grodorna. Det är en inhemsk repertoar utförd med en lite fräck utländsk touch i elgitarren.

 

  Little Gerhard och Elvis Presley möts i Västtyskland.

 

© Jan Kotschack 2009